Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
Magne skrattade tyst för sig själv, när han såg
hur båda de höga herrarna försökte slingra sig
undan ansvaret — där hängde nu de sönderfläkta
resterna av mänsklig klokskap, sedan folket själv
tagit saken om hand.
De båda sidodörrarna voro orörda och
alltjämt stängda. I var och en av de djupa skogar
av kolonner, som skilde den tredelade portalens
sidopartier från mittpartiet, stod en människobild
av sten. Den ene var Sankt Petrus med nyckeln,
den andre Sankt Paulus med boken. Båda stodo
där orörliga som de stått under århundraden —
med nyckeln kunde inga dörrar öppnas, och i boken
stod ingenting att läsa för människors barn. De
flesta av de många levande fromma och o fromma,
som gingo förbi dem under portalens djupa,
spets-bågade valv, anade inte ens varför de båda
männen av sten reste sig emot dem bland de sirliga
kolonnerna. Med tomma, döda ögon sågo de heliga
ut i världen och hade ingenting annat att göra än
att pryda sina platser — men det gjorde de, ty de
voro formade ur sina stenblock av en mästare, som
hade kunnat sin sak.
Vid kyrkomuren lågo uppradade liken av dem,
som blivit dödade i den korta striden utanför porten.
Några knektar från slottet vaktade där, medan de
väntade, att nattmännen skulle komma och hämta
de döda. Där låg även den unge junkern — med
sammetsbaretten och den vita pannan blodigt
15. — Koch, Legend.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
