Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
från min börda, min ande tillhör dig, oändlige Gud!
Tag mig åter! I dina händer lägger jag mitt liv!
— Hjältarnas barn äro mänsklighetens plågoris,
mumlade Magne och vände honom ryggen.
Knektarna orngåvo dem. De gingo fram till
Frälsgive och höllo honom fast.
— Farväl, Magne! sade Frälsgive och räckte
honom sin hand.
— Gå, gå! skrek Magne och slog ifrån sig.
Knektarna gingo med Frälsgive inåt skogen.
Magne sprang efter dem, tog en av dem avsides
och sade med snubblande iver:
— Ni kunde ju — du förstår — låt det gå —
jag menar, så att det blir lätt —
— Ja ja men, svarade knekten, det går så fort, så.
Därefter sprang han efter de andra inåt skogen.
Magne följde honom några steg. Men han orkade
inte längre, han satte sig på marken. Där kröp han
under några buskar och lyssnade.
Ett stycke därifrån hörde han gossen med hög
röst läsa en bön. Det blev plötsligt tyst. Som om
bönen blivit avhuggen. Allt var dödstyst.
Magne kände sitt blod bulta i öronen, som om
det ville hamra in i hans själ den avhuggna bönen
— bönen med den blodröda strimman, som lyste
i mörkret för hans ögon. Hördes den verkligen
ännu — han lyssnade uppmärksamt — nej, allt var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
