Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
bonden stoppade mat i munnen på dem? Är man
inte då den starkaste, den mäktigaste? Bonden är
oersättlig, han ensam är nödvändig på jorden, allt
annat är dravel. Man dödar inte utan vidare en
bonde —* man sätter sig inte till doms över honom
— han ensam dömer och har ingen att stå till svars
inför. Man kommer inte in på hans gård, på den
jord hans fäder ägt i hundratals år, för att förebrå
honom eller kräva något av honom — eller piska
honom, så att tarmarna ramla ur magen — ånej!
Bonden ska nog visa de där herrarna —!
Bland alla dem, som med hat i hjärtat eller med
råa skratt på läpparna eller med ångestskälvande
och snubblande böner anropade sina gudar, fanns
ingen, som hade en tanke på annat än att själv
kunna i sista stunden slinka undan domen eller att
åtminstone försäkra sig om ett fortsatt liv, så fullt
av jordisk lycka som möjligt efter döden, om den
nu nödvändigtvis måste komma. Och eftersom
ingen räddning längre syntes möjlig, kunde endast
gudarna hjälpa.
Men gudarna tego och gjorde inga under. Då
lyfte människorna sina händer mot de heliga
bilderna, svuro och förbannade Gud.
Magne satt ensam på trappan, som förde upp till
koret.
Stormen! tänkte han. Stormen är över dem! Jag
minns också en stormnatt i min ungdom. När jag
rasade och skrek och sköt mina pilar mot vinden.
Jag skjuter mot Guds hjärta — gånge pilen rätt!
Och rätt gick den. Gud fanns ju i mitt eget hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
