Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
han det ju, nu hade han lärt sig till botten
människans yrke att vara människa.
Han hade gått som en ursinnig, tills han nått
upprorsmännen. Där hade han blivit mottagen med
jubel. Och nu var han här. Nu skulle skulden
utplånas, hämnden utkrävas — på honom själv. Han
var ju själv den skyldige. Nu visste han det, och
hans hårda vilja tillät ingen nåd.
Nåd tillräckligt, att han fått träffa Gerdi, att
hon alltjämt var densamma hon alltid varit,
densamma han sett i sin ungdom en solskensmorgon
på mästarens gård — så dunkelt han sett det! så
oklart han format ut det i sin motvilliga bild av
den heliga Elisabet! Det var detta, som bundit
honom vid henne, detta, som aldrig kunde förklaras
med ord — makten i hennes ande, ljuset och
renheten — det ljuva och det okuvligt starka — det
väna och det gudasända höga — livets hela
hemlighet i en liten kvinnas gestalt. Hon var källan,
den heliga och klara — och gossen det levande
utflödet av hennes själ, den förkroppsligade saga om
Gud, hon diktat i sin stilla ensamhet inför Guds
ögon. Det gav hon åt människorna i blind
tillförsikt! Det offrade hon Gudi!
Gerdi — morgonstjärna och aftonstjärna i mitt
liv! Nåd nog, att jag har fått träffa dig! I mörkret,
där jag levat, har jag ständigt förnummit ditt ljus,
och där jag såg dig, oändligt långt borta, där anade
jag himlavalvet och oändligheten. Du band mig!
Fjärran från dig, mäktade jag intet — jag
längtade alltid hem till dig! Jag levde som en dåre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
