Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
Hövdingen kom närmare.
— Vem kallade han tjuv? Menade han mig? Vet
han inte, vem jag är?
Spåbodde stack åter fram sin nos, våt av ilskna
tårar:
— Du är en tjuv! Du har stulit min lycka! Och
så är det ju så förbannat säkert också, att vi ska dö!
— Inte jag! svarade hövdingen tvärsäkert. Jag
har flera tjog fångar kvar i mörkahuset, som jag
ska döma först. Någon rättvisa ska det vara.
— Hur många har du redan dömt? frågade
Magne.
— Några stycken av de värsta, svarade
hövdingen.
— Hundratals! skrek Spåbodde ivrigt. Det var
det enda, han gjorde om dagarna. Han dömde dem
till rådbråkning — han lät slita sönder dem mellan
hästar — han lät slå ihjäl dem med slagor — allt
vad han kunde hitta på!
— Räcker inte den hämnden? frågade Magne.
De fångar du dödat hade ju ändå aldrig sett dig,
än mindre gjort dig någon skada?
— Det är just sådana, som äro värst, svarade
hövdingen. Du begriper inte det där. Du var min
knekt bara, ingenting annat. Min dräng, som skulle
lyda, när jag befallde. Men du löd inte, du förrådde
mig — och därför ska vi nu alla lida döden för din
skull. Är det rättvisa, det? Jag ska tala med fursten
om detta. När ska jag nu någonsin få ut min hämnd,
som jag har att fordra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
