Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag kallar det romantik. Jag måste kalla det
så, om jag ska kunna stå ut, jag måste inför
mig själv håna allt detta oerhörda, om jag inte
ska bli galen av vad jag ser och upplever. Ty
allt är ju förgäves! Vi äro förlorade. Alla offer
ha gjorts för ingenting. Blodet har runnit ut
i sanden.
Vad ska nu ske? När nederlagets ångest
stormar in i alla dessa vitglödande hjärtan? Det
blir en katastrof.
Här måste man hålla huvudet kallt och
tankarna klara. Jag har haft mitt rus, min
extatiska hänförelse — nu har jag vaknat, och
jag tvingar mig själv med blodigt hån var timme,
var stund att se bort från allt det stora
hjärtslitande, som sker omkring mig för att vänja
mig vid det oundvikliga nederlaget, så att jag,
när prövningens stund kommer, inte ryckes med
av ström och vilda vågor, men står rak och
hård och stark som en man på min post.
Ibland tycker jag, att hjärtat vill stanna i
mitt bröst, när jag tänker på Storvikspojkarna,
som hade gevären klara och bara väntade att
få börja!
Något så stort får jag väl aldrig uppleva. Jag
drömde mig proletariatet som den nya tidens
adel, handlingskraftigare än alla andra,
övermänniskor i förnedring, hjältar i kamp för livets
högsta värden. Jag arme romantiker — så får
man inte drömma! Det är farligt, då överlever
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
