Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Frisk och stark var glädjen hos dem; men
kvällsvinden, vår mörke kamrat som kom
glidande in genom det öppna fönstret från
vidderna och öde rymden, den blev mig ändå
slutligen alltför kall. Jag frös. För min skull
tände de en brasa. De gjorde det inte utan
ett litet medlidsamt småleende. Jag skämdes
— men jag frös verkligen!
Emellertid såg jag nog, att Alma var glad åt
brasan. Hon kröp ihop framför elden, hon
njöt som ett barn, när värmen smekte henne.
En aning stack mig — hon är inte lycklig!
Jag tänkte inte på det som människor vanligen
mena med detta ord, jag tänkte på det som hon
själv skulle anse vara lycka. Vi sutto där
tysta tillsammans, Alma och jag, kunde
ingenting säga varandra om det stora, hemlighetsfulla
äventyr, som lyste emot oss ur brasans glöd
och viskade runt omkring oss ur det mörknande
skymningsdunklet. Erik satt ett stycke
därifrån och såg på oss med ett underligt allvar
i sina ärliga ögon.
Det är en präktig pojke. En smula klen till
hälsan, tyst och lugn. En gedigen liten
gentleman. Ingen stor intelligens, ingen flammande
eldsjäl, förstås, men en kunnig, duktig pojke
— eller man, om du så vill, han är väl sina
tjugutre år, Alma är ett par år äldre.
Vad jag mest beundrar hos honom är att han
gått igenom folkhögskolan utan att det märks.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
