Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
— Lysningen! Giftermålet! Hjälp mig,
befria mig!
— Du har ju själv — ?
— Nej, nej, nej! Han tvingar mig ju! Jag
vill inte, men jag måste!
— Hur tvingar han dig?
— Fråga inte, jag kan inte säga dig det.
Och nu går jag här och ljuger — ljuger —
ljuger. Jag måste ju säga honom, att jag håller
av honom — att jag vill gifta mig med honom
— jag ljuger var dag och hycklar — ljuger —
för honom och för mig själv.
Alltsammans kom störtande över mig, innan
jag hunnit få av mig hatt och handskar. Vi
raglade båda som druckna fram och tillbaka,
vågade inte röra varandra och knappast lyfta
våra ögon.
Hennes tröttjagade vilda förtvivlan — hennes
skrik inför undergången, förnedringen, den
levande förruttnelsen — dessa ord: jag ljuger,
ljuger, ljuger —!
Hon, Alma, den stolta, ärliga kvinnan, på
väg att gå till botten i lögnpölen!
Vad kunde jag göra?
— Varför telegraferade du till — henne?
Varför inte till mig? Varför tog du inte mig
med dig, när du reste? Varför lämnade du mig
kvar hos honom?
Där stod jag som ett stort får, visserligen vit
av oskuld, men dock ett får!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
