Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Iö2
orgeltoner — medan vi båda vande oss att
tala om vår lycka som vore den något ganska
naturligt.
Vi kommo så högt upp på höjderna ändå!
När man går härnere i dalen och vänder
blickarna ditupp — då ser man endast de
lätta rosenmoln, som sväva kring bergets hjässa.
Och tänk — däruppe ha vi varit i dag! Och
hon sade:
— Jag vill leva en gång, jag också! Brinna,
lysa och värma — innan jag slocknar. Känna
att det är jag, jag själv som lever! Jag vill
ge något annat, något mer än ord för alla
att höra — jag vill ge mig själv till en enda —
som jag älskar! Och jag vill bli älskad —
Helge! — jag vill bli älskad själv! Bara jag!
Hur lätt hennes skugga dansade i solskimret
på vägen! Hennes fasta små steg, hennes höjda
gestalt, hennes djupa, befriade andetag!
Hon berättade om sig själv för första gången.
Om sin egen kamp för tillvaron sedan
barndomen — som tjänstflicka, som fabriksflicka,
som butiksflicka, som skrivbiträde — och
nätternas kamp med böckerna. Hennes ögon
lyste som solblank is, läpparna stramades hårt
av årens bittra minnen. Men så möttes våra
blickar, vi fattiga proletärer, ensamma mitt i
våren, och hon ropade av glädje så att det
genljöd i skogen, och hon skrattade — ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
