Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Spartakisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPARTAKIS TEN.
En gråkall februaridag på en stor gata i Berlin.
Höga stenhus på båda sidorna. Där borta — ett bygge.
Men det är tomt. Ställningarna stå fortfarande resta
utanför.
Människorna vimla förbi. På körbanan trängas
automo-bilerna och arbetsvagnarna. Poliserna vaka. Hårda
ansikten öppnas kort till tvära rop. I ett hörn en skara
människor framför ståndet med tidningar — skaran växer inte
och minskas inte — människor strömma dit, stanna ett
ögonblick och strömma därifrån.
— Am Mittag! Zwölf Uhr! Abendblatt!
På en stor glasskylt bakom tidningsförsäljarens plats har
stått i vackraste skyltskrift: Zum Iiaiserhof.
Just över »Kaiser» är skylten krossad. Däröver står
skrivet med grova kritstreck: Volks-,
Krogen heter alltså numera: Zum Volkshof.
Människorna skulle vara vidriga, om de inte vore så naiva.
Alla ha bråttom. Samhället har feber. Jag är i en sjuk
stad i ett sjukt land. Jag har bara en enda tanke: tvi! så
här ser ut!
Jag ville hellre sitta ute på havet, alldeles ensam med
mig själv i en liten båt.
Jag ville hellre sitta på huk i ett nattsvart hål, djupt
under jorden — och med hammare hugga loss stycken ur
den hårda väggen framför mig.
Jag ville hellre gå ensam i en stor skog, där inga vägar
finnas — jag ville gå alldeles ensam över en öde hed, där
inte det minsta spår kunde skönjas av människor — jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
