Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Hauptmann Schmidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAUPTMANN SCHMIDT.
Det är ganska obehagligt att se människor skjuta på
varandra och falla.
Man går gatan fram — man hör skott någonstans, men
det är man redan van vid. Där borta kommer en herre —
plötsligt lägger han sig ner på trottoaren, det rycker
underligt i hans kropp — och man märker, att hela gatan är
förfärande tom.
Då ska man inte försöka gå in i en portgång!
Egendomligt nog tror man, att det skulle vara bra — men porten
är låst inifrån, och man riskerar att få en kula i ryggen,
medan man förgäves bultar och slår för att komma in.
Det är bättre att gå ner i en gränd. Och om det finns en
järnvägsstation i närheten, bör man genast ta ett tåg till
någon plats, där det inte skjutes på gatorna.
Jag gick neråt kafé Luitpold. Det var en grå och stilla
söndagsförmiddag. Inga människor syntes till.
Snösörja och smuts på gatorna. Man måste sätta
fotterna försiktigt för att inte kliva ner i vattenpussarna.
Plötsligt ser man en liten, mörk fläck — man stannar, ty fläcken
skimrar röd i snökanterna. Blod — en människa har nyss
legat där.
Man hör kyrkklockor ringa långt borta, man ser att
gatan är tom — en lång, grå och söndagstom gata under en
järngrå himmel — och en liten mörk fläck i snösörjan. Så
ensamma de låta, de ängsliga klockor, som kalla därborta
— här finns skydd! här finns lugn och frid! ropa de ut
över en olycklig stad. Men människorna ha så bråttom; de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
