Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Franska helger och högtidsdagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[- 135
Skalderna-]{+Skalderna+} äro inte alltid att lita på, när det gäller
verkligheten, ty det må vara i Sverige eller i Paris eller var som
helst i hela världen, man behöver bara göra en promenad
på en kyrkogård för att klart förstå, att graven ingenting
förliker, och att inte ens i döden förlorar människodjuret
sin rent fantastiska självkärlek.
När Bellman kallar den svenska graven ett längtansvärt
och bortglömt skjul, så förefaller det tämligen tvivelaktigt.
Bortsett från de i detta fall alltid ovissa bestämningarna
»längtansvärt» och »bortglömt», så kan en svensk grav
minst av allt liknas vid ett skjul — den är ju i de flesta fall
endast en liten jordhög med ett kors på. På en fransk
kyrkogård blir uttrycket »skjul» ojämförligt mer
berättigat, ty de allra flesta gravarna bestå av smala, höga
byggnader av sten, gravtempel, gravkapell och gravaltare, somliga
blygsamt enkla, andra pompösa och prunkande, överhöljda
av skulpturverk och ornament. De ligga så tätt, att endast
ett par decimeter skilja dem från varandra — hur man
lyckas transportera in en kista i ett av de gravtempel, som
ligga i mitten av ett sådant »kvarter», det har jag aldrig
kunnat fatta. På gravhusets framsida är en dörr, som
naturligtvis alltid är låst; men i dörren finns ett stort öppet
galler, genom vilket man kan se dit in. Kistorna stå
naturligtvis inte där, de sänkas ner i jorden därunder — men
där finns annat att se! Invändigt är den lilla byggnaden
arrangerad som ett altare med krucifix, madonnabilder, friska
blommor, brinnande ljus — och i enkla ramar fotografier
av de döda, som ligga jordade därunder.
Jag tror man måste gå rätt långt tillbaka i mänsklighetens
kulturhistoria för att återfinna det religiösa bruket att i
själva gravkammaren placera avbildningar av den döde —
om det numera göres som ett uttryck för visshet om en
odödlighet, på vilken man hoppas, lämnar jag därhän.
Kanske stå de av väder och vind urblekta fotografierna där
endast som surrogat för en odödlighet man slutat att tro på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
