Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ellen. En liten historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bli de aldrig färdiga, de båda männen i tvättstugan? De
flytta kistan fram och åter, maka träbockarna och ändra i
oändlighet. Vad mena de? Är det någon gammal vidskepelse
från deras hembygds gårdar mellan skogarna? Ska liket
ligga i väderstreck?
Nu ta de bort locket, för att se, om något kommit i olag
under flyttningen.
Den unge mannen stannar i dörren. Lampljuset kastar
jättelika skuggor i virrvarr bland allt skräpet ända upp i
taket.
Liten är hon i kistan, mindre än någonsin, förvandlad,
slut. Ögonen ha sjunkit in i skallen, men pupillerna bliga
fram under ögonlocken, som börjat öppnas. Det är ju inte
hon! Inte ett spår av likhet! Allt, som en gång varit hon,
är borta från denna tomma mask mitt i allt skinande vitt,
som fyller kistan. Hennes levande kropp med mjuka, varma
lemmar hade för honom varit det verkligaste i världen. Där
ligger verkligheten! Ett misstag, ett förvillande misstag. Det
var det andra, som var verklighet, det som inte syntes, men
gjorde henne levande. Himmelens Herre, var är nu detta, var
är hon, min älskade? —
Han vände kistan ryggen. Här ute på den mörka gården,
under de svarta, väldiga brandmurarna, här var han henne
närmare.
Ständigt hörde han en viskning utan ljud i sitt öra. Det
var det där ordet — älskade!
Varför sade jag ingenting. Varför hjälpte jag henne inte
igenom?
Andra kunna dö som segervinnare, mer än segervinnare,
glada, jublande i visshet. Dit skulle jag ha fört hennes själ.
Det var på det hon väntade. Det var på mig hon litade. —
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
