Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Bondefolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En solvarm arbetsdag har gått till ända, kvällen kommer,
tyst och högtidsstilla.
Det mörknar över alla marker, och markerna bära
ingenting annat än skog att se. Så långt ögat når ut över dalen
brusar mil efter mil det gröna havet av skog, mörkret bor
där nere, skuggorna växa upp ur vildjordens djup och
gömma i blåa dunkel allt som lever i dalen.
En vind går fram, då böjas topparna motvilligt undan
och ljusna under kåren, men gröna böljorna glida åter
tillsammans i kvällens sömn, rolöst far över djupen nattsångens
mummel, bruset stiger och sjunker i dova toner, samma oro
sjunger ständigt detsamma.
Mitt i den mörka dalen ligger ett stålblankt vatten,
långsträckt och smalt mellan stränderna; längre bort blänker
fram ett annat vatten, bredare och ljusare. Ännu längre bort,
halvt gömda av skymningsdunklet och skogarnas massor,
ligga andra stilla sjöar, de synas som öppna barnaögon mot
kvällshimlen. Det är Sjödalen, som sträcker sig där nere
genom ödedjupen framåt — slöjorna som hänga längst där
borta mellan himmel och jord, blånande i fjärran med
blänkande silver invävt i översta randen, de äro inga lätta skir
av silke, de äro berg, storfjäll med snö vit a hjässor.
Ända till deras fötter går Sjödalen mellan vildskogarna.
Man kan stå på liden här, som sluttar ner mot dalen, och
se dit bort tills man inte längre vet vad som hör fjällen till
och vad som hör skyarna till. Men det är Jorm, som reser
sin trubbiga vitnos framför Rautan, långsträckt och rund
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
