Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Kulturmänniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter en stund fortsatte den gamle:
— Du söker väl gott sällskap nu?
Bernt nickade.
— Di vill ha makten i land å rike, har ja hört —
men de blir bara slarv — di ä löskarlar, stackarna — di
har ingenting å stå på, sir du — du ä bonde — du ska
ha en gård — å styra själv — kom de ihåg.
Mer talades inte om gården. Den drömmen var alltför
ömtålig att komma fram i tunga ord. Så hopplöst långt
borta — och ändå så levande, så nära.
— Du reser dej inte opp mot överheten? Människor
ger dej ändå aldri rätt. Av Herren Gud får du allti rätt
te slut.
Med sin högra, seniga näve, den var redan kall, strök
han sakta över sonens hand:
— Herren ska hjälpa dej att bära nederlag — å seger
— som om de vore samma sak — de ä en makt i de — min
gosse!
Han hade prövat den makten. Den var starkare än hatet,
starkare än lusten att med björnkniven kräva ut sin hämnd.
Mörkret var färdigt. Kvällen var kotnmen.
— Nu ska du gå till ditt! sade gubben.
Det dröjde en stund — en lång stund — men så reste
sig Bernt. Länge stod han och såg in i de gamla trötta
ögonen, som redan vändes bort mot det okända.
— Jag hör väl åt i morgon hur det är, sade han sakta.
Och fadern svarade som han visste:
— Borta.
Den fårade, dödsbleka pannan var redan kall, när Bernt
smekte den skyggt till avsked.
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
