- Project Runeberg -  Valda verk / 4. Guds vackra värld. Del 1 /
123

(1940-1941) [MARC] Author: Martin Koch
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ljusa stränder, förbi kyrkan på näset och bort över
Norrsjöns järngråa vatten och skogsmörka, berghöga stränder —
allt hade till slut blivit hans herradöme, oäktingen, den
förbannade, som jagades in i döden. Under hans ande hade
hela socknen legat böjd i skräck till slut, han blev den
störste, den starkaste, den som reste sig över dem alla.

Som skumögda teckentydare inför offerelden försökte var
och en på sitt sätt läsa sig till Guds vilja, och det slutade
alltid så, att var och en hade på sitt vis spått rätt och sant.

Klockorna runga med sorgligt dån i den höstliga rymden,
kyrkogårdens trän stå med nakna, frysande grenar, jorden
är vattensjuk av regn, den jäser av multnande löv och gräs.
Ensam går en svartklädd kvinna bland gravarna, den svarta
schaletten sitter stram över håret, det är inte rödaktigt
längre, det har bleknat och grånat i förtid, och ansiktet har
vissnat i grämelsens veck.

I dag mig, i morgon dig, ej skillnad görs till åren — så
ung socm gammal bäras vi en dag dock bort på båren — hon
läste på farfars grav, nu ligger Tomas där i jorden hos de
sina, själv står hon ensam kvar som en främling i den värld
som var hans. Det är inte bara den siste bonden i släkten,
det är hela den åldriga Söråkersgården, som ligger jordad
under hennes fötter.

Vad som skulle stå på den nya graven mer än namn och
årtalet 1870 — om där skulle stå något alls — det var ingen
som visste. Mannen blev ju ovetande bortkallad och hade
ingenting bestämt. Men förr hade hon hört honom säga likt
Tomas aposteln, som ock kallades Didymus: Herre, vi veta
icke vart vi gå, och hur kunna vi veta vägen? —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:02:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kochvalda/4/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free