Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Stockholm, grå staden vid de ljusa vattnen, finns en stor
gammal kyrka, som heter Döpelseklumpen. Inte för att
kyrkan precis lystrar till det namnet, men den kallas så av folk,
som inte förstår bättre. Högst uppe på tornspetsen sitter en
spira i form av ett kors på en sorts konstig kula. Inne i den
där kulan ligger ett par gamla mollskinnsbyxor. Man kan
inte se dem, förstås, men de finnas där ändå, så nära
himmelen som någonsin ett par gamla mollskinnsbyxor kunna
komma. Johanna Tomasdotter från Söråker i Hobo var med
bland dem, som ställde i ordning det där spektaklet.
Då hade hon redan flera år arbetat i grå staden och lärt
sig mycket, hade fått garvad hud och hårt sinne och var som
den grövsta karl till kropp och själ. Sådan blir en kvinna,
som dag ut och dag in går och bär murbruk vid byggen,
och det var med sådant arbete Johanna ärligen försörjde
sig och de sina. Ty gift hade hon blivit fort nog och skulle
numera egentligen kallas fru Hjelm, kom aldrig med madam
nu längre, men det blev för det mesta bara Johanna och
knappt det, när det var bråttom fick hon heta Tjohej, om
man ens gav sig tid att säga något så pass anständigt.
Hon var en satans människa att kunna gno, det var hon
känd för bland murare och tegelbärare. Yrket är rått, men
därför behöver ju inte varenda bruksmäcka vara ett as, för
resten angår det väl ingen hur folk lever och roar sig i
ensamheten, bara man gör rätt för sig och inte tar något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
