Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vande för hennes säkra ögon, hon strök svetten ur pannan,
tog fram en torr brödbit ur fickan att bita på, medan hon
strävt grinade åt karlarnas bestyr. De hade gett sig tusan på,
de hedningarna, att något minne skulle vara efter dem i
evärdliga tider på denna upphöjda plats, där människor inte
skulle promenera just varje dag sedan. En rättskaffens
byggnadsarbetare vill gärna ordna till något sådant vid
högtidliga tillfällen, och att göra Döpelseklumpen snygg åt Vår
Herre var ju noga sett egentligen något söndagsaktigt i så
fall. Och eftersom Tjohej var en bra karl för att vara ett
fruntimmer och inte ledsen att gå ända hit upp till Gud med
sina bruksämbar, så skulle hon få vara med på festligheten,
bara hon kunde hitta på nånting där nere som kunde lämpa
sig att lägga som ett visitkort i den här stora plåthojen.
Nere vid lavarna hittade hon ett par undanslängda byxor,
nersmorda med kalk och bruk, hon borstade dem en smula,
högtiden till ära, och tog dem med sig upp. De passade
precis! Omsorgsfullt stuvades de in i det stora skrovet till
spirans plåtkula, där lågo de nu, plåtslagarna äntrade upp
med bördan.
Murarbasens pipsnugga lät höra sitt stillsamma
snörvlande här uppe i tystnaden, röken slank bort som ett tunt
flor ut i vida rymden från den svajande ställningsplankan,
Johanna hade lagt av sig oket, stod med händerna i sidorna
och kisade uppåt plåthajarna — träklubborna dånade där
uppe, man kunde bli pin allvarsam! Åter ett arbete slutat,
åter ett steg taget genom dödsskuggans dal, hit kommer man
sedan aldrig mer, vem ska finna vårt gömda minne?
Det låg ingenting av gäckeri i denna kärva hälsning åt
eftervärlden från okända, råbarkade arbetsmänniskor. En
smula narrspel i allvaret är god gammal sed. Utan att offra
en tanke åt saken, hyste de för övrigt ett stort förtroende för
9. — Koch, Guds vackra värld, I.
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
