Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stående som träffad av en blixt, vad han kände i detta stora
ögonblick kunde inte kallas för annat än stolthet.
Förgäves sökte Johanna genast att ta ur honom det
förflugna ordet, men det satt fast för alltid. Hon hade hunnit
säga för mycket innan hon såg pojkens brinnande ögon,
hon hade hunnit framhålla hårets blacka färg, uttrycket i
ögonen, fräknarna, sättet att le med särdragna läppar och
en väsning, stamningen när han blev upprörd — allt stämde
så förunderligt väl in, att hon själv plötsligt blev
hjärtängslig — i Jesu namn — det måtte väl inte finnas något
arv? Men då skulle det ju vara sant, att Vargen varit
hennes mors bror, oäkta visserligen, dock född av samma far!
Hon öppnade aldrig mer sin mun om den saken, men det
behövdes inte, Frasse var redan i djupet av sin själ
övertygad att det fanns ett hemlighetsfullt samband mellan honom
och den store mördaren. Det hjälpte heller inte att fadern
förnekade likheten, han gjorde det i en gäckande ton, som
innebar ett underkännande av Frasses förmåga och en
uppenbart hög uppskattning av värdet att vara lik Vargen.
Men sådana betänkligheter kände sig Frasse i gott stånd
att häva!
Värre var, att fadern tog sig till att ge Frasse smeknamnet
Straffarbetsfången. Namnet hade oftast en smeksam klang,
och det var farligt nog för pojkens öra. Men det blev värst,
när han begagnade det som skällsord, då skulle det plötsligt
anses ge uttryck åt fadershjärtats sedliga indignation över
barnets förseelse, men så uppfattades det inte alls. Det fick
en alldeles avgjord klang av bittert hån mot pojken, som
kunde gå där och ha sådana storhetsvansinniga drömmar —
straffarbetsfånge, jo jag tackar jag! Du som bär dig åt så
där dumt!
] 0. — K o c hy Guds vackra värld. I.
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
