Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man går rätt igenom grå stadens stenhav, breda gator
med solglitter, glada människor, fladdrande gardiner ur
öppna fönster — smalare gator, tyst smyger en ensam,
fattig stackare sin väg, gömd i skuggornas mörker — man
går in genom en port och tvärsöver en gård, som aldrig
har varit levande och aldrig kan få något liv, den har bara
rensopad, kall cement och nakna, enfaldiga väggar, ingen
död kan vara mera död — man går trapporna upp, den
ena efter den andra, det tar aldrig slut — högst där uppe
vidgar sig en vind med svart mörker och många träväggar,
som dofta kåda i hettan under plåttaket — där står en
vitrappad mur, som alltid är varm, den går man omkring,
längst in i smygen finns en dörr, nyckeln sitter i, då ha
flickorna kommit hem, man behöver inte knacka, dörren
öppnas redan och en flickröst klingar:
— Vi hörde dig, Sven! Vi hörde dina steg!
Där inne bor Ester Tomasson, hon arbetar om dagarna
på en sy ateljé, och Smålands-Lisa, en arbetskamrat till
henne, delar rummet med Ester.
Fattig men stolt, sa Lisa, knogade i två år och köpte sig
en paneldivan. Efter ännu ett år hade hon en hel del andra
grejor, och så kom Ester. Flickorna ha ordnat ihop ett helt
litet dockskåp åt sig, och när Lisa, hon som har hand om
erfarenheten och förståndet, om kvällarna sveper kamkoftan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
