Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dä sköt han morsan bort ur dörren, hon klängde sig fast
vid honom och fyllde hans öron med förbannelser, hesa av
skrämsel, hela hennes hjärta rann ut i vilda, viskande ord
och brinnande böner att han skulle stanna kvar hos henne
och sköta deras affärer nu när Cesar var borta — det hjälpte
inte, han slet sig fri och gick ner till polisen, han måste ner,
han var alltför gammal och tyngd av hela livet ända från
jordens begynnelse, han orkade inte leva vidare ensam i en
tomhet utan skydd.
När han kom ner i stugan, kände de inte igen honom.
Leontine kröp bort och gömde sig i ett hörn, så rädd blev
hon.
Han såg så högtidlig ut!
— Har ja mördat min broder? sa han.
Jo, Cesar hade blivit död på morgonen av det där
knivhugget.
— Va de va lessamt! De blir väl halshuggning för mej nu?
Så svårt skulle det väl kanske inte bli.
— Nä, förstås, de va ju självförsvar i alla fall!
Han drog av fingret sin gamla bleknade ring och gav den
till Vilhelmina:
— Ja ska bli din man — i hans ställe — å hjälpa dej me
ungarna — å ett som annat — när ja kommer ut igen!
Hon neg för honom! Alla sågo det som stodo där inne,
Vilhelmina mjuknade i knäna för Kalle, den svartmuskiga,
knotiga tattarkvinnan böjde sig för sin nye man!
Och sedan tog han sin hatt, jämkade skjortan till rätta
om halsen, drog svångremmen rätt och följde polisen till
stan, lugnt som ett barn.
Den kvällen gick Hundfias dotter, tjutande av ilska,
bortkörd och övergiven, ut i bygden att söka sig ett nytt bo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
