Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klassen vet och begriper den saken lika väl som arbetarna?
Å jo — gunås! Men hur ska det någonsin kunna bli
annorlunda? Säg det, Tomasson, om han kan!
Åter drog ett krusigt löje upp under den gamle chefens
borstiga, vita mustasch — och Elias drog på munnen där
han stod — de hade drabbat samman många gånger på
kontoret så här, Elias mindes många mörka allvarsstunder, då
han inte haft något annat val än att säga sin ärliga mening
rentut, fastän avskedet legat färdigskrivet på bordet. I kväll
gick talet lugnare, nu var chefen ställd utanför striden, slagen,
vrakad av de sina, därför att han inte varit nog stark att
kunna stå emot de andras rätt. Vad Elias endast oklart anade,
det hade disponenten gjort fullkomligt klart för sig: det var
Elias, som hade besegrat honom, inte med våld, endast med
sitt trygga, stilla tal om det rätta, den makten i arbetarens
ärliga ögon, hans saktfärdiga ord, orubbliga dock som berget,
den makten hade varit för stark, mot en sådan man kunde
man inte bruka våld och göra det man visste var orätt.
Disponenten hade inte kunnat det, ty för honom själv fanns
ingenting högre än rätten, han visste i sitt innersta, att med
öppen orätt kunde han inte leva, även om han hade all makt.
Så hade han nödgats steg för steg ge vika för de försiktiga
krav Elias lagt fram och försvarat. Han hade kunnat göra
det, så länge hans egna erkände att rätt måste ske. Men när
han sen fick herrar över sig, som inte förstodo vad det ordet
betydde, som endast svarade med makt, och som krävde av
honom att han i sin tur skulle sätta makt emot arbetarns
rätt — då var han en slagen man, han kunde inte tysta ner
det som gav bjudande genljud i hans eget inre. På rätten
hade han fallit, trots alla vackra ord, vari hans avsked blivit
inlindat. Elias var den klippa han krossats emot.
Men att denna seger var i det närmaste värdelös för arbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
