Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förrän dom har jaga mej så ja blir toki. Fri får ja inte vara,
de e klat, ja ska jobba slavjobb åt dom så länge ja orkar,
sen tar dom in mej på likrumme.
Det höjdes dystra lovsånger till den gamle satan vid deras
bord, musiken tjöt och skräll, och människorna voro i
allmänhet ganska glada. Ett svart moln av hat låg över de tre, som
lutade sig tillsammans över bordet och revo långa förbannelser
genom halsen.
Plötsligt stelnade Frasse till på stolen, satt orörlig, vågade
knappast andas. Han blev så blek, att smutsfläckarna
framträdde som djupa skuggor i hans ansikte, och blicken
fladdrade vilset mellan hat och ångest djupt inne i ögonhålorna.
— Si där — där borta — va sa ja? Där sitter dom!
Ett stycke ner i trädgårdskaféet sutto två detektivkonstaplar
och fixerade Frasse med en min av gemytligt igenkännande.
Pojkarna ville springa upp, men Frasse höll ner dem — de
ville försvinna — men det skulle ju bara se misstänkt ut —
— Nå men, fö fan, då gå vi å slår dom på käften!
Det var inte heller bra, vad ska man göra?
I ett förtvivlans sista mod vacklade Frasse bort till
poliserna, slog sig ner hos dem, drog hatten över näsan och
viskade hest:
— Vaför i helvete sitter ni å blänger på mej så där —
å schenerar mej!
Polismännen sträckte lugnt ut sina grova kroppar, kisade
mot den skylösa sommarhimlen, gnolade efter musiken och
läto bara höra ett stillsamt:
— Tja —?
Det såg ut som det fredligaste och mest likgiltiga lilla
privata samtal i världen, de tycktes knappast se på var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
