Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty det är här på jorden den möter människan. Och Herren
skulle väl knappast ha riktat den till oss, om det inte vore
hans mening att vi skulle bevara den efter bästa förmåga.
Vad skall man göra med den onda människan?
Tala om ånger! Förbrytaren, den förruttnade
människosjälen, är oförmögen att ångra. Hans ångrande ord äro
lögner, varigenom han kryper endast längre ner i smutsen.
Att locka honom till sådant genom att räkna det till
förtjänst är att än mer fördärva honom. Han lider av
handlingens följder, därför klagar han som ett piskat djur, men
han lider inte av själva handlingen, eftersom den för honom
var självklart naturlig. Detta är inte ånger.
Han vill kanske till och med försona, ställa till rätta igen,
men det är bara ett begär att utplåna handlingens följder,
eftersom det av någon orsak, vilken som helst, förefaller
honom lämpligt att de utplånas. Själva handlingen kan i
alla fall synas honom självklart naturlig, han betalar endast
priset för något som måste göras, han vill inte endast göra
det, han vill därtill efteråt känna sig skuldfri. Inte heller
detta är ånger.
Den ångest, som förbrytaren känner efter gärningen, då
seklernas arv, hopad till gränsvall mellan orätt och rätt i
hans inre, plånats ut av honom själv, ångesten inför
tomheten, där inga murar längre ge skydd åt det egna jaget
mot mörkrets öderymd — inte heller detta är ånger.
Den fulltoniga ångern är ett brännande lidande, som inte
kan stillas med gisselslag eller skuldens betalande. Det onda
ska göras gott så långt möjligt, det är bara det första
nödvändiga — men ångern, den är en förkrossande känsla av
egen maktlöshet under den egna onda viljan. En skam: att
man är sådan man är. En fasa: inte ens döden vore någon
hjälp, den vore nu för mig endast ett evigt helvete, om jag
19. *— Koch, Guds vackra värld. II.
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
