Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt måste drömmaren se — allt måste han veta, ända
ner till botten av livets sagodunkel.
Vem ska sjunga sången över en död, om inte den som
älskat och förlorat?
Men det finns ingen sång. Det finns bara hesa rop i en
sammantorkad strupe.
Livet rämnar, den brokiga vävnaden dras isär — och där
ute är nattsvart tomhet.
Stjärnorna regna ner likt vissna löv, månen brister som
en såpbubbla, några svidande droppar falla — falla ändlöst
ner genom djupen. Solens brand sjunker samman i en
falnande askhög. Allt är slut, det finns inte mer något liv.
Evighetens mörker dalar sakta liksom sorgeslöjor. Mörker,
mörker — varför hänga vi här vid nattens rand i namnlös
pina? Varför få vi inte äntligen släppa vårt fäste och falla,
även vi? Dit ner till döden, där intet är, intet, intet —
livet är ju slut, och allt som varit finns inte mer.
Varför stå de där framme vid hennes huvud? Hur våga
de? Hur kunna de? Hon är ju död! Det är ju slut
alltsammans, de ha själva inte längre något liv!
Hennes far — och hennes mor — de äro ju människor
ändå — varför sjunka de inte döda ner? Hur kunna de
stå där, tysta och stilla, utan ord och utan — utan tårar?
De veta inte — de tro inte — de se inte — att livet är
slut för oss alla. Men ändå är det sant. Hon är så död, så
död. Det förstå de inte där framme. De tro att hon lever.
De stackars enkla människorna!
Men smeden säger något — det dånar i öronen av hans
oljud:
— Kom fram, han Sven — kom hit till henne här —
inte ska han stå där nere.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
