Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nej, den mannen törs man inte se på mera.
Nå du, mor lilla, Maj var ditt namn, som du fick av barnet
— du skriker inte? du jämrar inte och klagar?
Åjo, gråter gör hon ändå, så många klara tårar. Men livet
är inte slut för henne heller? Hon står här och ser allt
detta — och lever?
Hon sticker en liten blomsterkvist mellan den dödas
stelnade fingrar. Från täppan där hemma. En kvist av
blommande mor Väna.
— Du hjälpte oss, flickan min — fast Herrens hand har
tagit dig bort — så att vi inte längre ser dej leva — nu
vet ja, att de ä sant: du död, var ä din udd? du helvete,
var ä din seger?
Varför stiga sol och stjärnor så stilla ännu över
himmelens valv? Livet är inte slut? Evigheten lever!
Så sant som vi famnas av rymder utan gräns, så sant
som otaliga världar tindra med ljus genom mörkret, så sant
vi äro en del av allt och själva ingå i eviga alltet — så
sant har också vart människoliv en högre mening än mörkret,
ett högre värde än smutsen som kommer och går, att leva
en stund av sig själv och lägga sig åter i stillhet —
tindrande saga i öde rymd!
Mor såg den. Dödens meningslösa orimlighet — mitt i
ett liv av evig ordning bundet — då öppnades i hennes själ
den visshets ljusa hemlighet, vars namn kan aldrig nämnas.
Det fanns hos den döda en levande makt, som det inte
kunde bli tal om att tänka sig död, fast hennes kropp låg
livlös och sargad på båren.
Sven böjde sig ner och kysste flickans hand. Iskylan,
som sved i hans läppar, den vände maktlös tillbaka, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
