Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En skyddsängel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
avgrund — det var järnvägen, som från Liljeholmen
löpte in i tunneln under Katarinabergen.
Gatan utanför huset gick på en bro över det djupa
stenschakt, där järnvägen löpte fram. Det var så pass
djupt, att om man där uppe på bron släppte en sten
ner på ett lokomotiv, så kunde man räkna minst till
fem, innan man hörde stenen slå ner på taket till
någon av vagnarna i tågsättet — man kunde aldrig se
var stenen slog ner, ty rökmolnet från lokomotivet
höljde under en lång stund hela bron.
Det mest spännande var att försiktigt tassa ut på
en järnbalk utanför brons sidobarriär — man höll sig
i barriärens X-formade balkar, och när rökmolnet
bolmade upp där nerifrån, blev man alldeles förblindad
— man klämde händerna hårt fast vid brons räcke,
blundade och kippade efter andan, ända tills luften
klarnade omkring en igen. Sedan tassade man
försiktigt tillbaka och smet genom ett hål i staketet in i
trädgården.
Det där kallades att ”åka tåg” och var på något vis
förbjudet — stationskarlarna på Södra stationens
bangård tyckte inte om det, Mauritz och hans kamrater
kunde aldrig begripa varför. En gång mötte Mauritz
en av de där karlarna på bron — han gick direkt på
Mauritz och sade:
— Jaså, din lilla satunge, här har jag dig!
Och så fick Mauritz en örfil, som kom honom att
segna ner på knä.
— Vill du ha mer, så kan du ju gå utanför bron en
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
