Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kamraten i Mörkoland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barn — men hur många kunna berätta något därom,
när de återvänt till jorden och det vardagsgråa livet?
Mauritz brukade sitta stilla mitt på golvet och stirra
med vidöppna ögon rätt framför sig — då försvann
så småningom mörkret, och det skimrade av himlens
alla färger runtomkring honom — och mitt i allt
skimret lyste kamratens goda ansikte med de strålande,
glada ögonen. Den musik han hörde hade platt intet
att göra med bror Svens fiol — Sven fick spela i
rummet bredvid så mycket han ville, Mauritz hörde honom
inte, han hörde en annan musik, en svävande sky av
orgeltoner, harpa, flöjt och fioler, som uppfyllde hela
rymden omkring honom, tills han knappt vågade
andas.
Sedan kände Mauritz aldrig mer någon längtan ut
från det mörka rummet.
Nej! Efter en lång tid, några månader, kanske, fick
han en morgon gå med tjänstflickan in i det andra
rummet för att gratulera sin mor på hennes namnsdag.
Det var ingen glad stund — ty han kunde ju inte veta,
om kamraten skulle följa med!
Det var så tidigt på morgonen, att det ännu var
mörkt ute. En lampa med tät skärm stod på ett litet
bord längst bort i ett hörn. Store bror Sven hade redan
gratulerat. Och så kom Mauritz in, tvekande och
rädd...
— Gör det ont i dina ögon, Murre? frågade modern
oroligt.
— Inte alls! Men jag vill vara där inne hos mig!
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
