Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kamraten i Mörkoland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han hörde moderns gråt — och tjänstflickans
oroliga steg, när hon tog på sig kappan och rusade ut
efter en läkare.
Han låg orörlig på golvet — orkade inte kröka ett
finger efter den fasansfulla smärtan — en smärta, som
inte finns — som skrämmer till vanvett genom sin
vitglödande eld.
Så bars han in i det mörka rummet igen. Där
vaknade han så småningom upp — till musiken, till
drömlandets färgskimmer och till kamratens glada ögon och
goda, ljusa leende.
Till slut kom farbror doktorns dom:
— Eftersom hans synnerver klarade den här
per-sen, så kommer han nog att se åtskilligt i livet till!
sade han. Men Plutten ska vara rädd om ögonen nu!
Faran finns där alltid — synnerverna är så svaga, att
en bristning kan tänkas — och sen kan ingen farbror
doktor hjälpa! Förstår du vad jag säger, Plutt?
— Ja-a.
Men Mauritz låg bara och såg på sin mor. Hon log
mot honom, fastän tårarna strömmade över hela
hennes ansikte. Och Mauritz stirrade stum på henne —
han kände igen hennes ögon och hennes leende —
precis så hade ju kamraten sett på honom — kamraten
i Mörkoland!
— Och kunde bror Sven få resa bort på några
månader, fortfor doktorn, så vore det nog bäst.
Nyfikenheten kan lätt bli farlig! och den här lille plutten är
ju inte rädd för att vara ensam?
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
