Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Är du galen? Hur är det med dig — talar du
tyska? Här! —
Jag försökte förkl&ra, att jag självklart icke sagt det
tyska ”schön”, utan det svenska ”skönt” — men han
tog mig i armen och drog mig ut:
— Säg inte ett ord! Kom bara!
Nå, vi kommo ut. Inte en hand lyftes emot oss, det
ska tacksamt erkännas. Jag såg för resten inga händer,
bara ryggar — och det var knappt jag orkade se ens
det, så förkrossad kände jag mig av allt det kompakta
hat, för vilket jag var ett relativt oskyldigt föremål.
Från London for jag till Bryssel. Där fick jag åter
ett par veckors övning i den svåra konsten att hålla
tungan rätt i mun, ty min franska var skäligen usel,
medan däremot min tyska var skaplig, tack vare den
starkt tyskbetonade undervisning, som dominerade i
Sverige under min skoltid.
Om jag hade rest för att få ett personligt intryck av
efterkrigsstämningen, så kom jag lagom! Men jag ska
här inte uppehålla mig vid de fysiska och psykiska
spår, som det organiserade våldsdådet lämnat efter
sig — jag ska endast berätta om min egen, personliga
upplevelse av hatet.
Det skedde redan första morgonen i Bryssel. Jag
gick in i en cigarraffär för att köpa cigarretter — en
mycket stor och gentil cigarraffär, som låg, vill jag
minnas, i hörnet av hotelltorget och ”Le Rue Neuf”
— som gatan heter på den besynnerliga belgisk-franska
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
