Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL MILLES: TRE AF HANS
SENASTE ARBETEN. AF
ARVID BÆCKSTROM.
OSKAR LEVERTIN. EKHERM. 1909—1910.
GÅFVA AF KONSTVÄNNER TILL
NATIONALMUSEUM.
»LYFTEN ur dunklet mitt hufvud!» sjöng
Salomo-Levertin, då det led mot den djupa
skymningen.
Milles har nu en gång för alla lyftat
sångarens hufvud — dess väsentliga drag — ur
tiden och dess hastigt fallande glömskedunkel.
Är det ej ett renässansdrag i vår allt mer
afkristnade tid, detta att vi åter börja dyrka
våra store, dyrka dem i gammal himlakults tra-
ditionella former, att vi åter med ren religiös
accent hylla det mänskliga, det personligt
mänskliga på dess höjder!
Gaf oss ej Nielsen nere i Volterra Ellen Key
(också det verket gåfva till Nationalmuseum) så
som en from quattrocentist i de näjderna skulle
gett sin samtid »donna umile» själf— med
kompositionsdetaljer ä la sixtinska madonnan eller
Ferrarimadonnan i Brera.
Och nu ger Milles oss Levertin — diktaren,
drömmaren och forskaren, vid hvars gärning vi
vuxit upp med stigande beundran och
tacksamhet — i en hermguds skepnad.
Hermolevertin, du saknar endast »händerna»
i pelarsidorna för de åkallande att hänga sina
offerkransar på!
Hur sällsynt lycklig är ej denna hermform
redan såsom konception för detta fall. Hermen,
långt tillbaka i antiken känd såsom själfständig
plastisk skapelse, var tidigt under renässansen
och sedan allt framgent en af humanister högt
älskad konstform. Delvis kanske därför, att
den förlägger tyngdpunkten af sin framställning
till mannens cerebrala parti (ursprungligen
därjämte till hans fysiskt alstrande).
Erasmus af Rotterdam, den store germanske
humanisten, förde sålunda som sitt personliga
sköldemärke en hermgud (så t. ex. på Holbeins
bekanta träsnitt på titelbladet till Erasmi Opera).
I sin tektoniska resning — med hufvudet som
ett kapitäl på sitt pelarskaft — ger den oss
i vår renässans vår humanist Levertin, i hög
och stilla, statuarisk ro; frontaliteten orubbligt
fasthållen, så när som på den gustavianskt sneda,
tvåprofiliga pannan.
Egendomligt för den Milles’ska hermformen,
såsom sådan, är att en några centimeter tjock
fondvägg kvarstår, från hvilken hela ansiktet
liksom framväxer; samt junkturens,
förmedlings-partiets, behandling. Den ofta förekommande
afsmalningen nedåt, som knappast hör till
hermens grundtyp, utan snarast inkommit som
analogi till kolonnernas galbering, har Milles med
säker instinkt för helheten och högheten här
undvikit.
Hvad de rent konstnärliga kvaliteterna angår,
måste först sägas detta enkla: det är underbart, att
så mycken och ingående likhet har kunnat fångas
med så pass stark stilisering (en stilisering, som
här så osökt leder tankarne på urgammalt
semitiskt porträtthat). Hemligheten ligger
naturligtvis däri, att intet väsentligt saknas och att
samtidigt allt oväsentligt fått falla bort.
Typiskt för Milles är, att han först tvang sig att
försöka en realistisk porträttering, men ansåg
sig ha misslyckats: han fick med för mycket
detaljer! (således samma intressanta genesis som
t. ex. för Rodins Balzac). Såväl ideelt som
vid den praktiska proceduren har Milles följt
den store renässansskulptörens vid 72 år ned-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
