- Project Runeberg -  Konst och konstnärer / Årg. 1 (1910) /
41

(1910-1914) With: Albin Roosval
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skrifna, geniala recept: skulpturkonst utöfvas

förmedelst borttagande. Också i ett annat
af-seende lyder Milles här Michelagniolos fordringar
— fordringar som i modärn tid utbildats till tysk
skulpturestetik — nämligen hvad beträffar det
färdiga verkets förhållande till det ursprungliga
blocket. Hufvudet är så inskrifvet i pelaren att
öronen, håret och näsan alla tangera pelarens
fyra vertikalplan.

Milles är väl bland våra skulptörer för
närvarande den, som är mest trogen de specifikt
plastiska synpunkterna och mest främmande för
de måleriska och litterära, hvilket naturligtvis
ej hindrar, att hans konst i hufvudsak rör sig
i samma tecken som det modärna måleriet och
den modärna arkitekturen: i syntetismens.

Den största konstnärliga styrkan och
charmen hämtar emellertid Levertinhermen ur den
ypperliga omständigheten, att konstnären och
handtverkaren äro en och samma person. Trä är
ett material, hvari Milles är hemmastadd sedan
barnaåren, men lång har arbetsvägen varit från
dessas primitiva slöjdförsök fram till
Levertin-hermens höga handtverk. Se nu här på själfva
fakturen! I stora vågor ligger håret, lätt
mejslat ytterligare ofvanpå liksom en kamning; i
djärfva ytor har järnet format ansiktet; lätt äro
iris ritade; tätt och liksom färska ligga
mejselmärkena på den stigande junkturen. På hvar
sin sida om hakan är virke särskildt
kvarläm-nadt liksom antydande den materia och kropp,
hvartill hufvudet hört.

Hermen är hopzinkad af tunnare och
tjockare, länge och väl torkade lameller, som
utvalts och utsågats ur många och stora
ekstockar, de flesta månghundraåriga pålar, upptagna
ur en gammal Hamburgerhamn. Så äro de nu
formade samman till honom, kosmopoliten, som
sjöng:

»Själf är jag både söder och nord -

både förgånget och nytt».

Till följd af materialets i sig själf så aparta,
mörkt silfvergråa farg (på några ställen insprängd
med gula ådringar) har all betsning undvikits.
Inför modellen i det negativa stoff, som kallas
gips, kunde man svårligen ana, hvilket lif, tack
vare just det säregna materialet, skulle komma
att spela öfver hela framställningen och mildra
kompositionens arkaiska stränghet. Särskildt
öfver hårpartien -—- ansiktet rundt — lyser nu
ljuset i en rent sinnlig glans.

Liksom Nielsen på sitt porträtt med några
ord blygsamt antydde konflikten mellan sitt
»vilja» och sitt »kunna», har Milles knappt
synligt signerat sin Levertin — också det kommer en
att tänka på gammal namnlös kultisk konst.
Men stolt kan Milles vara öfver detta verk. Det
är ett helt och lyckligt konstverk.

»Tout veritable ouvrage de l’art nait avec
son cadre», säger ett gammalt franskt ordstäf,

d. v. s. hvarje äkta konstverk födes färdigt,
intet är att tillfoga. Detta gäller Milles’
hermo-levertin med dess starka triumvirat af
egenskaper: ädelt material, lycklig konceptionsform och
konstnärligt handtverk.

En så hög och harmonisk summa af dels rent
konstnärliga, dels mera yttre, rikt
associations-väckande kvaliteter har en till Nationalmuseum
inköpt eller skänkt skulptur ej ägt på månget
godt år.

JANKEN WIEL-HANSEN. GIPS 1909. I
BRONS TILL SOMMARENS
WIEN-UTSTÄLLNING.

Ett stort, friskt mänadskratt, gripet i sitt
högsta ögonblick och återgifvet nästan med en
Rodin’sk furia. Visserligen nästan närgående
personligt, men ändå med en så allmän
mänsklig stämnig öfver sig.

Det är en nutidsmänniskas skratt i högsta
potens; i det ögonblick, då hon ohjälpligt ger
sig hän åt det och smärta ovillkorligt vill blanda
sig däri. Det är både »Jean qui rit» och »Jean
qui pleure» stridande i samma ansikte — som
sol och farande moln en blåsig sommardag.

Se på den ypperliga muskulaturskildringen
kring de båda hopknipta — men dock så olika
— ögonen; där kommer den starkast fram,
denna ingrediens af snyftning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:04:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kok/1910/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free