Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några rader om carl lars-
SON MED ANLEDNING AF HANS
AKVARELLSERIE ȁT
SOLSIDAN». AF ARVID BÆCKSTR0M.
»SjALF tycker jag naturligtvis, det e roligt,
att dom får se mina saker här hemma — nu
ska dom ner till Malmö — och jag tror, att
publiken tycker det e en treflig omväxling bland
alla oljefärgstaflorna, som dom eljest får se jämt
och ständigt — jaja, jag säjer ingenting ondt om
dom, oljefärgstaflorna, gubevaremejförde, men
jag för min del förstår mej inte på sånt slags!»
Orden folio i ett forbigående de sista timmarne
konstnären hade sin utställning kvar hos Hallin’s.
Och den pojkaktiga skälm, som bor i Carl
Larsson på lifstid, log soligt ur hela hans ansikte
vid denna raka själfbekännelse; vid själfrannsakan
har ju den mannens sinne alltid en liten
Kalle-glader med till hands.
Carl Larsson har som bekant målat en hel
del i olja och målat goda ting. Men oljefärgerna
äro honom för tålamodspröfvande, för oviga, för
högtidliga. Och af hans produktion i dess
helhet och af den art af konstnärssinnlighet, som
alltmer utprägladt tagit sig kropp genom denna
produktion, förstår man så väl innebörden af
det där: »men jag för min del förstår mej inte
på sånt slags!»
De hufvudsakliga medel, hvarigenom Carl
Larsson publicerar sin konstnärssinnlighet är linjer
och, med linjer och färg, ytor. Det vore ju
naivt, att därför på något sätt underskatta hans
färgglädje. Men denna hans färgglädje är
endast till en viss del den äkta målarens glädje
dels åt färgerna såsom sådana med adjektiven
glänsande, matta, djupa o. s. v., dels åt deras
mjuka förmåga att ge uttryck åt föremålens
mått och art af rumslighet. Det är väl om
denna senare ingrediens i färgglädje af
nyssnämnd sort, som Carl Larsson i stort sedt kan
säga: »Jag för min del förstår mej inte på sånt
slags!» Han är, för att använda låneord,
färg-reliefiker och ej färgskulptör. Därför ha vi också
i honom vår dugligaste fresco-målare.
En s. k. obildad man sa en gång till mig
på tal om Carl Larsson: »Ja, Carl Larsson ja,
han e väl egentligen ingen konstnär, fast bra e
han, när han illustrerar/» En något hårdhändt
karaktäristik, men ej utan sitt lilla korn af
sanning! Det grafiska, för att ej säga det
kalligrafiska — all illustrationskonsts strängaste
betingelse — går nämligen bestämmande genom allt
Carl Larssons rika konstnärsskap.
Albrecht Diirer, den germanska linjens
alt-meister, är också en af hans största favoriter,
för hvilken han senast uttalade sin djupa
beundran och vördnad vid besök på den
Diirer-utställning, som ännu pågår i Nationalmusei
gravyrsal. Och helt visst sträcker sig denna
hans sympatiska förståelse för germansk,
flärd-fri trohj ärtenhet och för, i en eller annan mening,
grafisk teknik ända fram till en konstnär sådan
som Hans Thoma.
Hvad allt har icke också Carl Larsson illustrerat!
Från Fältskärns berättelser och Singoalla, från
den svenska kvinnans * och den svenska
kulturens** historia till sitt eget och sin kära familjs
lefverne i fest och i hvardags, almanackan rundt!
»Ät solsidan» (utställd först i Göteborg förra
våren, så i Miinchen m. fl. tyska städer, senast
i Stockholm och Malmö) faller inom den
sistnämnda illustrationsgruppen — texten kommer
till julen, då konstnären själf presenterar sina
akvareller för oss. Men tagom oss friheten att
redan dessförinnan på egen hand skärskåda denna
senaste bildskörd, hvilken i konstnärligt språk
talar så högt om kärlek till människor och
natur, till både de stumma tingen och allt som
växer, andas och har friskhetens blomstrande
lif, och som laddats af ett enda sinnes sundhet
och sol för att åter stråla ut sådant på sitt tysta,
latenta sätt åt tusende håll.
Med Carl Larssons tidigare serier i minnets
bakgrund, hvad tycka vi oss se, att denna nya
betyder inom dess mästares konstnärliga
utveckling? Har något nytt kommit till i livad han
ger, i motivvalet? Har något nytt kommit till
i hur han ger, i tekniken?
Motiviskt röra vi oss i en omgifning, där vi
alla med åren blifvit allt mer och mer
inpresenterade af husfadern själf: hemmen i Sundborn
och Falun och lifvet där, inom- som utomhus.
I det vackra empirerummet — med den
höj-bara lampan med sin oljebehållare midt på det
tvärsäkra mahognybordet — lägger mor Karin
i blommig kattun sista hastiga hand vid
brudtärnan Lisbeths enkla, hvita klädning, buren
med en tillfällig hållning af förtjusande
omedelbarhet. Den vänliga sömmerskan sitter på hörnet
af en stol i bildens högra kant med ansiktet
helt doldt under halmhatten — »mig är att
af-taga, henne att tillväxa!»
I matsalen förplägas en liten väninna från
staden, en smula förlägen inför allt det nya,
vackra. Uppe i en jungfrubur, där solen silar
starkt in, gå tre fållnålar flitigt genom
hand-dukstygen till utstyrseln för väninnan Elsa.
Också i deras ensamhet gripa de vakna och
spanande konstnärsögonen sina offer. Kersti
sitter helt allvarlig i fars stora skinnstol i
läsrummet och studerar. F. d. brudtärnan
öfver-raskas i badrummet också nu i sid hvit kostym,
just som hon tappat sitt bad färdigt. Pontus
har lagt ifrån sig sina böcker och sin hvita
mössa på ena bordsändan uppe i sin studio och
läser nu ifrigt med höger hand mot tinningen.
De unga Larssons måtte vara flitiga i sitt lär-
* I Göteborgs Nya Elementarläroverk för flickor.
** I Nationalmuseum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
