Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(katal. n:r 323—327) och dels af flera olika
typer från deras många utvecklingsformer genom
hela vår stormaktstid. De kunna mycket väl
tjäna som en illustration till det första ståndets
framskjutna ställning i samhället, liksom det
omsorgsfulla framhäfvandet af anorna vittnar om
den samhälleliga betydelsen af att vara af gammal
adel.
I den adliga begrafningsprocessionen buros
på 1500-, 1600- och 1700-talen antingen fanor
med broderade eller målade vapen (katal. n:r
356, 357) eller ock af trä förfärdigade vapen
på höga bärstänger, framställande dels den dödes
egen vapenbild — hufvudbanéret — dels hans
VÄRJFÄSTE FRÅN IÖOO-TALET.
anherrars vapen. Det är dessa sköldar, som
ännu i stort antal hänga i de svenska kyrkorna.
Det stora Dahlbergska kopparsticket öfver Carl
X Gustafs begrafningsprocession visar ett
motsvarande ceremoniel; där företrädes
rikshufvud-banéret af alla de provinsers vapen, hvilkas namn
ingå i den fullständiga konungatiteln. Hela detta
ceremoniel har ursprungligen växt fram ur den
urgamla seden att låta krigaren följas i grafven
af sina i strid brukade vapen. Ur stridsvapnen,
skölden och hjälmen med deras
igenkännings-märken och -färger, framväxte det heraldiska
vapnet, som äfven i denna användning
efterträdde bruksvapnen. De medeltida
begrafnings-sköldarna äro också rätt nära öfverensstämmande
med samtida sköldar till stridsbruk, under det att
barockens heraldik antagit helt dekorativa
former och oftast mycket verkningsfulla sådana,
som synes af de här anförda exemplen. Det
Yxkullska hufvudbanéret från 1627 (katal. n:r
340) är af rätt små dimensioner med en utsågad
träsköld med måladt sköldmärke, omgifven af
ett löfverk af tunna målade plåtblad. Under
1600-talets lopp blefvo formerna allt mer
storslagna, som synes af Erik Dahlbergs
hufvud-baner, ett 2,5 m. högt, måladt, försilfradt och
förgylldt träskulpturarbete af stor dekorativ
verkan.
Utställningens samling af värjor från
1600-och 1700-talen äro äfven begrafningsvapen i
den meningen, att de följt i ägarens
begrafningsprocession och upphängts i kyrkan. I detta
fall har begrafningsseden bibehållit sin
ursprungliga art, då dessa värjor äro verkliga bruksvapen,
burna i strid eller till civil dräkt. Några klingor
med berömda mästarenamn förekomma här
liksom ock ett par fästen af utmärkt arbete,
såsom t. ex. det här afbildade, som varit
infat-tadt med kaméer eller silfvermedaljonger och
för öfrigt rikt förgylldt och försilfradt.
5. MÅLERI. Af Erik Wettergren.
Den som kommer från domkyrkan och bakom
näthinnan ännu bevarar ett feststämdt och
gyllene intryck af de utsökt välspelade små
mysterierna inom altarskåpens scenöppningar, han
bär också på tungan ett namn, som för honom
blifvit liktydigt med en öppen och kultiverad
konstsmak —-• Kort Rogges (de bästa retablens
donator). Därför studsar han, när ciceronen,
som för honom till utställningens
måleriafdel-ning, inrymd i den gamla katedralskolan, stannar
vid dennas västgafvel och här visar honom på
det roggeska vapnet med de två korsade
vallarhornen. Det är ett gammalt godt märke
-ungefär som om Carl Gustaf Tessins vapen satt
som etikett på en kollektion 1700-talstaflor —,
och besökaren, som tror på traditionens
maktfår genast en trygghetskänsla vis å vis konst,
värdet hos alla de ecclesiastiska figurerna
därinne. Kort Rogges anda måste sväfva öfver
sörmlandsprästernas hufvuden!
Det kan hända, att den så preparerade lyckas
rädda något af sin glada tro, trots det
mottagande han får nere i den kyliga stenförstun,
där han passerar mellan horribelt stora och usla
helgongubbar af hvitmåladt trä och brottsligt
restaurerade altarskåp. Att prästen tål sådant
ute i kyrkan — den oförstående församlingens
rum — må nu så vara, men inne i hans egen
lilla sakristia, där måste det nedärfda
konstsinnet blomma i sin renhet. Så står han då inne
i »prästrummet». Här sitta de axel vid axel
så tätt, att väggens säckväf nästan är helt dold,
borstiga präster med stora skägg och hvita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
