Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i de tre förträffliga biskopsporträtten från
1650-och 1790-talen vill se bevis på att god smak
var en regenererande egenskap hos stiftets
öfver-herdar. Men så långt vill väl inte ens den
ifri-gaste Rogge-beundrare sträcka sin tro på
räckvidden af hans andliga makt. Hvad värre är
- här förekomma rent världsliga porträtt i så
öfverväldigande antal, att endast ringa ära blir
öfver åt kyrkans män.
Rogge har väl inte ens haft någon del i de
två utomordentliga pannåerna från hans egen
tid, som tillhöra Danvikens kapell och
antagligen ha Clara-klostret i Stockholm att tacka för
sitt hitskaffande från Nederländerna. De tyckas
ha varit dörrarna till predellan, på hvilken ett
väldigt altarskåp baserat sig. Får man döma
efter dessa bevarade fragment, måste det hela
ha varit af en stor skönhet, ty det är mer än
sällan, som man ens på de bästa altarskåp träffar
deras like. Hvarken Rodes eller Coninxloos
dörrar nere i »kyrksalen» kunna mäta sig med
denne okände målares verk.
Jag låter den enkla kompositionen och
figurstilen och de litet osäkert tecknade men
förandligade ansiktena tala genom afbildningen. Hvad
dessa icke ge är färgerna, som i sin diskreta
nobless med af grått neddämpade svarta, blå och
gröna toner peka framåt mot det holländska
1600-talets stora landskapskonst, samtidigt som ju
byggnad och figurstil helt hänger samman med
sent 1400-talsmåleri. När jag nämner Geertgen
tot s:t Jaus såsom förenande samma element,
vill jag inte, att detta skall fattas som en
attri-bution utan endast ett påpekande af en med
vår okände besläktad och kanske närstående
holländsk mästare.
Detta är det enda verkligt religiösa
konstverket — om man nu inte i hvarje
konstalstring vill se ett rikt eller fattigt mått af
religiositet. I så fall visar det sig, att ett par
inhemska 1600-talsmästare hade en religiös känsla,
som man knappast tilltrott dem.
Ehrenstrahls-lärj ungen Kasper Kenckel har skildrat kyrkoherde
Malmenius (signerad) med både en verve och
ett allvar, som går utanpå långa rader af
mästarens konterfej, äfven om det inte äger deras
koloristiska festivitas. Den nästan lika föraktade
och sällsynte Johannes Aureller d. ä., som man
annars måste studera i Västgötakyrkor, där han
lagrat af sig, medan han var »hofmålare» hos
Magnus Gabriel De la Gardie, uppenbarar sig i
Eskilstuna med en af dessa påsiga och
godlynta krutgubbar, som söp och kysstes och svor
med sina blåa och upprullade läppar (sign.).
Aureller har sett honom utan ett spår respekt,
men med en betagen »Xachempfindung» har han
gifvit alla de tunga hudvecken i det rika
ansiktet.
Det är dock tyvärr nu under 1600-talet
liksom förut under hela medeltiden som det bästa
framgått ur utländsk import. Och Kristina
importerade konstnärer liksom hon senare
exporterade konstverk. Ett fåtal af dessas arbeten
finnes ännu kvar, och ett af dem är det
nyupptäckta porträtt af den lärde och samvetsömme
biskopen Johannes Matthiæ, som sannolikt målats
af fransmannen Sebastien Bourdou (som alltid
osignerad). An en gång häfdar Bourdon här sin plats
som den smidige människoskildrare och förfinade
kolorist, som vi förut lärt känna framför allt på
porträttet af Gustaf af Vasaborg i Uppsala
Universitets samling. Bourdons raffinement, som
inte innehöll så litet af degeneration, fann i
Gustaf Adolfs sensitive och svårmodige bastard
en modell efter sitt eget sinne, men äfven den
kärnsunde Matthiæ vet han att omge med den
fullt öfvertygande skildringens luft. Hur fast
modellerar inte hufvudet fram sig ur den mörka
grunden; i en diskret färgskala af grågrönt,
brunt och något rosa framträder både kraniets
hårdhet och hudens olika grad af spänning öfver
sitt underlag. Och det hela sluter sig samman
till att förträffligt karaktärisera en hög
1600-talsprelat med drag af en viss kulturell
kräsenhet vid näs- och ögonvinklar men af en fast
och lite tjurig egenvilja i de kloka ögonen.
Hvad som hittills nämnts såsom tillhörande
de goda målningarna har varit idel
öfverrask-ningar, ting som på ett helt oväntadt sätt
belyst sina mästares kraft. De återstående taflorna
- samtliga porträtt — foga utan svårighet in
sig i sin upphofsmans ceuvre och kunna därför
bli föremål för ett kortare omnämnande. Ja,
somliga tycker man sig rent af ha sett förut —
så regelrätt bekräfta de den bild af deras
skapare, som man byggt upp inom sig. Dit höra
af de båda (osign.) Scheffelportråtten särskildt
det af kyrkoherde Flodman, äfvensom konterfejen
af J. Streng (sign.) och troligen också /. Starbas
(sign.) (som jag dock förut känner för litet att
yttra mig om) samt i särskild grad om de 5
porträtten af de båda Lorentz Pasch, ett (sign.)
af fadern och fyra (osign.) af sonen. Trots den
enorma kvalitetsskillnaden hos dessa båda grupper
är det intressant nog att konstatera en viss
äfven målerisk släktskap mellan far och son —
d. v. s. det är felen, som äro gemensamma.
Båda, som älska motsättningen skärt och
grön-grått i sina ansikten, sakna inte endast en klar
känsla af kolorismens utan också af hela köttets,
formens fasthet och sammanhang. Med denna
inskränkning må man inte glömma, att Lorentz
d. y. kan höja sig till en än varm, än
silfver-lysande färgkonst, liksom han i sina bästa
porträtt visar sig som en af vårt 1700-tals allra
piggaste karaktärsskildrare. Porträtten af
biskoparna Insulin och Tingstadius bekräfta detta. —
Bekanta verka också de två Brafa-porträtten —
men de äro mer än så, ty de representera hvar
och en i sin stad på ett sällsynt värdigt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
