Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fört en guldmedalj för sin första större akvarell,
som han definitivt tog farväl af oljemåleriet.
»Vid Dynerna» har han kallat sin tafla. Det
är eftermiddag efter storm. Tidvattnet stiger
och sköljer i fräsande flak öfver den
långslut-tande sandstranden. Vid horisonten lätta de
tumlande molnmassorna till en klarnande strimma.
Utifrån bränningarna kommer en fiskare med
sin kärra. Hans hästkrake, hans hund och han
själf pressas ned af trötthet och drypande vatten.
Detta motiv har Bartels behandlat i en teknik,
där linjen har upphört att spela den konstitutiva
roll, som den hade för äldre tiders
vattenfärgs-konstnärer. Det är i motsats mot dem ej fast
konturerade ytor han ger, det är den flytande
verklighetens stoffliga tyngd, som han vill känna.
Och för att nå detta mål nöjer han sig ej som
engelsmännen med genomskinliga färgpreparat.
Han använder täckfärger i en utsträckning, som
gör hans tafla till en ren gouachemålning.
Det är på denna väg som han har nått till
den flotta kraft, det oljefärgsaktiga djup, som i
början verka förvillande på betraktaren.
CARL MILLES: TRE AF HANS
SENASTE ARBETEN.
AF ARVID BÆCKSTROM.
DE BÅDA ÖRNARNA. GRANIT.
VALDE-MARSUDDE.
Medan vi i arkitekturen stå midt uppe i en
/t^/renässans med redan flera sunda och vackra
verk, stå vi i skulpturen i början af en
granit-renässans. Om man får använda det ordet,
fast här snarare är fråga om ett nytt inslag än
om pånyttfödandet af ett äldre.
Granitskulpturen, öfvad såsom relief konst af våra
runslingo-ristare och af grafhällskonstnärer ända in i våra
dar, kom, äfven i rund form, redan tidigt i
tjänareförhållande till arkitekturen; dess nyssnämnda
»renässans» skulle ha som sitt mål att frigöra
den ur detta dess underordnade förhållande och
så skapa fri rundskulptur i granit. De mera
direkta, inhemska anknytningspunkter, som finnas
härför, äro dels grafvårdar af denna art från
olika tider, dels vår medeltida dopfuntskonst.
Från fjärran land och tid minnas vi dessutom
den väldiga konst, som med hemlighetsfull och
tjusande höghet talar till oss ur egyptisk basalt
eller diorit.
Något liknande hvad Clason i slutet af
80-talet gjorde för vår arkitektur, tycks nu Milles
vilja göra för vår skulptur, då han energiskt och
lyckligt visar hän på våra egna granitarter såsom
bildmaterial. Det var ju med mottot »Granit»,
som han 1902 slog sig igenom här hemma med
sin Sture. Och det mottot var ingalunda något
hugskott, utan innebar en stark längtan redan
då fram just till detta material och till dess stil.
Efter björnarne i Berzelii park (1909) skapade
han i svensk granit, utom Eva Bonniers
minnesvård, porträttbysten af G. Stridsberg och
Franzén-monumentets Selma och Fanny, de båda
örnarna för prins Eugen.
Båda äro af svart granit,* hvars grofkorniga
struktur i den rustika basplinten skimrar likt
stenkol. Själfva blocken ha genom kraftig
spets-mejsling fått lefvande ytor, något ljusare än
plinten. Djuren slutligen äro ännu finare
fram-mejslade, refflade och flerstädes äfven slipade.
Genom den olikartade behandlingen ha djuren
fått en ljusare tonskala än moderblocken, men
skulptören har ej nöjt sig med denna mera
måleriska kontrast, utan äfven genom djupa
be-gränsningslinjer kring de »lefvande» objekten
fått dem skilda från eller rättare framhäfda ur
blockmaterian.
Den ena örnen har just störtat ned på en väldig
gädda och borrat de spetsiga klorna i dess feta
rygg. Utsparadt material här och hvar kring
gäddan antyder dess element och svallet däri
vid detta blixtsnabba öfverfall. I formen är detta
verk af en slutenhet och koncentration, som
genast utlöser intrycket af denna örns hela
ani-mala rofdj ursstyrka samlad nästan i en
kraft-spasm. Under vingarne är en hel rymd af luft,
full af skuggor. Och af vattnets och vingarnes
brus.
Den andra örnen är en helt annan örn. Alla
linjer öppna. Spejande singlar den ned; den
ena vingen nedåt, den andra uppåt — en stolt
skönhet i denna väldiga vinge! Här ej styrkan,
snarare gracen hos den väldige. Grace och
fanfar på samma gång. En formpedant kanske
förvånas öfver vingarnes tjocklek. Dock de äro
i minsta laget, för att ej slukas af luften till
något sprödt.
De båda verken äro af samma majestät som
egyptiska basaltfåglar. Och dock af ett nytt.
GOSSE OCH ÖRN. GIPS. PÅ
UTSTÄLLNINGEN I WIEN.
SÅSOM en slags förstudie till granitörnarna
gjorde Milles den lilla skissen till denna grupp,
som han nu i sommar utarbetat i mer än
naturlig storlek. Ett omvändt Ganymedesmotiv.
Ganymedes röfvades. Denne däremot lägger,
armen om örnens ena vinge och vill med till
* Levererad af Skånska Granitbolaget, Kristianstad.
Huggningen skickligt och kärleksfullt verkställd genom
bildhuggaren A. Sandin. — Här bör framhållas det
oegentliga i att kalla materialet svart »granit», då det ej
är en granit, utan en grönsten eller än närmare den art
däraf, som kallas diabas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
