Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klarats ur modet. Det var i det realistiska
af-bildningsmåleriets glansålder. Men hvad som
var gammalt en gång blir nytt igen en annan,
om också utvecklingen sätter sin prägel på det.
Ville man jämföra Walbergs bilder med några
af Wahlboms eller Oskar Anderssons
hästmålningar med krigsmotiv o. d., finge man se,
hvilken stor skillnad i färguppfattningen och sättet
att måla, som råder mellan nutidsmålaren och
dessa mästare från ett halft århundrade sedan.
Sven Walberg framträder slutligen äfven som
porträttmålare. Särskildt porträtten af professor
Walberg och doktorinnan A. äro intelligent
uppfattade och äga gifna koloristiska förtjänster,
men det kan ej nekas, att konstnärens
hästskildringar ta hufvudparten af intresset. Åtminstone
vill den som skrifver dessa rader önska målaren
all lycka till fortsatta strafvanden som hästmålare.
Knappt någon nutida svensk konstnär har ägnat
sig så helt åt denna uppgift. Det är därför
som vi hoppas, att i den svenska konstens stora
kör äfven en stämma som denna med tiden skall
göra sig hörd.
Fredrik Krebs är i motsats mot Walberg en
målare, som kan blicka tillbaka på många
till-ryggalagda år. En viss öfverensstämmelse finna
vi däri, att äfven bakom honom ligger dansk
konst, fast i ännu högre potens. Krebs är till
börden dansk, uppfostrad i Köpenhamn, men
sedan flera år bosatt i Lund och naturaliserad
svensk medborgare.
För den konstälskande publiken framkallar
helt säkert Fredrik Krebs’ namn någon
föreställning om en senboren Rembrandt-lärjunge.
Ljusdunkelstämningar, eldsljuseffekter är hans
värld. Men de tolkas likväl ej på något nytt,
öfverraskande sätt. Vi få en rätt liflig
förnimmelse af tradition, af gamla mästare, utan att
det därför kan vara tal om osjälfständig
efter-härmning. Ett sorgfälligt studium, ja, en
minutiös observation, ej minst af olika belysningar,
karaktäriserar tvärtom konstnären. Äfven om
han ej, som i det förträffligt genomförda
själf-porträttet, griper till eldsljusbelysning, äro ej
desto mindre hans porträtt mycket dunkeltonade
med sparsamt infallande ljus. Ljusdunklet är
hans förnämsta uttrycksmedel. Med detta
förenar hän dock en skarp, detaljerad teckning,
stundom nästan alltför detaljerad, våga vi
anmärka. Af de här utställda taflorna hör
själf-porträttet till de bästa. Ofver ansiktet och
bröstet flödar det gula gasljuset. I öfvergången
mellan ljuset och skuggan framträder hufvudets
omsorgsfulla modellering. Rockens veck och
ojämnheter återges illusoriskt. Den verkar väl så
plastiskt gripbar som möjligt. Till höger i
bilden strömmar den blå skymningsdagern in i
verkningsfull kontrast mot gasskenets skarpa
ljus. Blommorna på bordet snarare störa än
befrämja helhetsintrycket. — En nutidsmålare
grubblar nog ej så länge öfver sina taflor som
Krebs. Han lämnar dem ogärna. De kunna
aldrig bli fullkomliga nog.
En tafla, där den första ingifvelsens friskhet
ännu skönj es, är det stora sommarlandskapet
»Motiv från Hör», där den lummiga grönskan,
det bleka vattnet etc. sammanfattas af en varm
gyllene ton. Ett litet månskensstycke, slutligen,
stärker vårt intryck af målarens veka, elegiska
färgkonst och släktskap med de gamla odödliga
holländarne. Men äfven en mer flyktig
kännedom om Danmarks moderna målarkonst
konstaterar ju lätt, i huru nära förbindelse, trots
seklers skilnad i tid, dessa två målarskolor stå till
hvarandra. Och Krebs är, som vi påpekat,
egentligen en dansk målare, fast af en äldre
årgång, för hvilken det holländska draget är
kanske mer karaktäristiskt än för de yngre, för
att nu ej tala om »de sista dagarnes helige».
HANS ST. LERCHE. »IDYLI.». MEDALJ I BRONS.
Hans stolzenberg-lerche.
AF TYRA KLEEN.
Somliga konstnärer utgå i sin produktion från
idén, söka i den synliga naturen de därtill
passande formerna och tvinga materialet att
uttrycka dem. En mer eller mindre litterär konst.
Andra gå motsatt väg, utgå från något material,
som de förälskat sig i, och under lek med detta
utvecklar det sig till de lefvande former ur
naturriket, som det har förutsättningar att anta
och efterbilda. En sådan konst organiskt
framvuxen ur materialet är Hans Stolzenberg-Lerches,
som man sedan åtskilliga år tillbaka möter på
parisersalongen samt på utställningar i Rom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
