Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omdiktad för att gifva suggestion af ett
framåt-tågande eller af en strid. Man står inför ett
stycke natur rätt och slätt, men naturen i det
ögonblick, då hon själf afslöjat sig.
Fantasien har stått på tå utanför det rum i
mästarens själ, där taflan skapades, på tå
utanför, men hon fick icke komma in och icke lof
att fatta i penslarne.
Hur nära anar man icke fantasiens barn i
»Mångården». Ögat fyller af sig själf de radade
molnkanterna omkring det samlande ljuscentrum
med änglarader och låter gestalter i tillbedjan
höja sig från den halfskumma marken. Men i
själfva verket stå vi endast i den kalla, månljusa
natten, och på himmel och i jord finnes
hvar-ken Doré’ska kerubmyriader, Thoma’ska
mån-skensänglar eller Klingers skönhetstillbedjare.
Man frapperas af färgens i vår tid så
ovanliga lätthet. Dukarna hänga som fjärilsvingar
på den grofva muren. Desto mera förvånar
det, att en konstnär, med bibehållande af denna
nattens lenhet i touchen, kan ge så mycken
rörelse i färgytan. Hon dallrar verkligen under
ljusvågorna, känsligt buktad och fasonerad
under penselns strykande i olika riktningar.
C. FRISENDAHI. »MARMORMASKi.
En åskådare märker kanske bäst detta, om
han jämför »Nocturne» med »Månuppgång». I
den senare är ljusrörelsen centrifugal. Från den
uppgående månkroppen emanera ljuspilar, de
strömma ut segersäkra, och man ser, att de
skola ta öfvertaget och att inom kort den mörka
väntande vattenytan skall vara full af
ljuskroppens afbild. Tvärtom i »Nocturne». Där har
töcken stigit upp, och från alla håll drifver dess
mörker kväfvande in mot det gulröda månljuset,
en centripetal rörelse, men icke entonig utan
full af intressanta fram- och tillbakagångar.
I »Andante cantabile» strida icke ljus och
mörker mer, utan enas i en lång stilla omfamning. —
Det är oskattbart, att så många arbeten af
Fahl-crantz uppträda på en gång. De förstärka och
förklara hvarandra. Men det är stor skada att
de icke fått ett rum för sig. Hur lätt att dela
in den allt för stora salen i två rum med en
skärmvägg! Här finns ju en stämning, som
kräf-ver ett afskildt rum för att breda ut sina
vingar i. Man skulle vilja gifva arkitekter en
pris-uppgift: en sal för att infälla dessa taflor i.
Den salen skulle kunna bli ett kapell eller en
skolas bönsal. Om någonsin libretto-lösa
landskap erbjudit sig till led i den kyrkliga
inner-dekorationen, har det varit dessa. Här finns
både en fläkt af det rpajestät och den renhet,
som den kyrkliga konsten bör äga.
En annan sorts natur, en mänskligt
passione-radt brinnande, har A. Th. Kulle målat i sin
s. k. »Kvällsol, lugnt vatten, höst».
Speglingen fördubblar träds och busksnårs höstliga
färgbrand. Den risiga, skorpiga touchen på
färgerna öfver strandlinjen suggererar ett biintryck
af knastrande eld, under det att ytbehandlingen
i vattenspeglingen genom sin mjukhet gifver
en sensation af flytande lågor. Taflan är en
utgångspunkt för en höstsymfoni i stor skala
(men de öfriga arbetena af samma konstnär gå
icke alls in i samma målmedvetna, storstilade
takt; är det en tillfällighet, att det stora kastet
i detta fall lyckats?).
Bland Mas-Olles porträtt hemför det af
Professor Schiick palmen. Det lekfulla färgspelet
med gröna reflexer på ansikte, rock och
stolsrygg förminska icke porträttkaraktären, tvärtom,
det ger något gnistrande åt hela duken, som
väl öfverensstämmer med den porträtterades
gemyt. Det är f. ö. slående likt och ger i
huf-vudets och armens rörelse just den energiska
hast som utmärker originalet. Äfven Fru I.
Schultzbergs konterfej serveras i grönt,
garne-radt med ett hvitt möblemang, väfnader,
blommor, utsikt genom fönster, allting gjordt med
en lekande lätthet och fröjd åt tillvaron och
väl hopagjutet med själfva porträttet.
Bland de eljest fåtaliga figurerna förtjusa två
sagoberättare. Axel Hjelm med en renlinjig
illustration »till en kämpasaga» och Bror Hill-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
