Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nämligen först och främst S. Maria Magdalena
med upplöst hår och Sancta Clara från
Monte-fallo med en våg i handen. (Denna våg betyder
något mycket underligt: vid S. Claras död
fanns i hennes hjärta tre små kulor; detta tydde
på hennes hängifvenhet för treenigheten och
bekräftades genom den visserligen underbara
händelsen att hvilken som helst af de tre
kulorna, lagd i en vågskål, alltid förmådde
uppväga de båda andra!) För det tredje synes här
S. Apollina med en tång i handen (hvarmed
hennes tänder drogos ut) och slutligen den heliga
Agnes följd af sitt lam. (Hon dog martyrdöden
vid tretton års ålder. Då hon sedermera i en
syn uppenbarade sig jämte andra
paradisjungfrur för sina närmaste, var hon i sällskap med
ett bländande hvitt lamm, hennes himmelske
brudgum. Lamm heter Agnus på latin. Ordets
likhet med Agnes har väl skapat legenden).
I samma trakt synas Paulus’ och Petrus’
välkända gestalter.
Midt emot står Johannes Döparen, den
solbrände ökenvildmannen, med kraftsvällande ben
på tronens trappsteg, dynastiens store förkämpe
ständigt vittnande Si Guds lamm, hela det breda
bröstet och den öppna, starka famnen vidgad
mot detta beundrade kungliga barn och
ko-nungamodern. Lammet, som i den kristna
mytologien är Johannes ständiga attribut, hvilket
buret på hans arm brukar utgöra målet för hans
pekfinger och hans språkbands Ecce agnus dei
(Si Guds lamm) måste också nu vara med,
omhändertaget af änglapager.
I närheten af kvinnohelgonen stå tre
mili-täriska blodsvittnen: Den romerske officeren S.
Sebastian, som blef pilskjuten, i atletisk
nakenhet, och den halforientaliske riddaren S. Georg, i
helrustning, utbyta några ord vid tronens fot.
S. Georg för med sig sin praktfulla drake, en
storartad tribut till hans härskarinna liksom
trollets hufvud i sagan. Det tredje krigiska
helgonet heter Vilhelm från Aquitanien.
I samma plan står tre män i andliga dräkter.
Biskopen och kyrkofadern Augustinus med sitt
brinnande hjärta i handen, diakonen S.
Laurentius med sitt allbekanta halster och slutligen
munken S. Nicolaus från Tolentino som håller
i händerna en brödbulle, till minne af att han
välsignade mjölet i ett hus, så att det räckte
mirakulöst länge. Den fromma hustrun hade
nämligen gifvit honom ett bröd med risk att
utsätta sig för sin mans vrede.
Rådfråga vi den tillgängliga stora
Rubensauktori-teten Max Rooses om hvad denna underliga samling
egentligen har för liturgisk betydelse i kyrkan
svarar han sålunda: »Taflans sujet är, liksom i
många andra ’Sante conversazione’ en
egendomlig sammankomst af helgon från olika
epoker, och som ha ett synnerligen löst band
sinsemellan. De brödraskap som ha bänkplatser i
kyrkan, låta sina skyddspatroner samlas omkring
madonnan» m. a. o. ämnet är detsamma som
om man i ett medeltida altarskåp ställt en bild
af madonnan i midtelnischen och de helgon
som vi här lärt känna, i sidonischerna och i
flyglarne.
Vi veta alltså hvad taflan föreställer och borde
anse att nu, när hvar och en presenterats, vi
sett nog och kunna vända oss till en annan
tafla eller ett annat nöje.
Det händer emellertid att vi under detta
beskådande ha erfarit en känsla i synnerverna
af något helt annat än det som orden omtalat.
Något som hörseln skulle kalla för vingslag, eller
vågsvall, formar ut sig för ögonen.
Modern och barnet är stranden, mot dem
stiga våg efter våg i oundvikliga talande linjer.
Se på Johannes: profilens riktning, armarnes
fångande vidvinkel, dräktens bakåtfladdrande,
allt detta brusar fram mot höjdpunkten. Endast
fotterna flyttas försynt, blygsamt i sidoled. — En
stor vördnad ligger i detta mycket genomtänkta
drag. Mycket genomtänkt, ty två skisser till
kompositionen visa benen i direkt rörelse åt
vänster. Och hur underligt lik är icke
Johannes-silhuetten bränningens rörelse då den når fram
till stranden, där dess bas tvingas att stanna i
sanden, men våg-bärget fortsätter framåt och
kammen kastar sig framåt nedåt.
Från höger komma aflägsna starka men
långsamma dyningar. Paulus och Petrus ser man
som en i fjärran framtågande vall. Men
närmast barnet är det små lekfulla böljor sqm
glida upp emot stranden. (S. Carin och hennes
sällskap).
De båda vågsvallen öfverst förenas af den
halfkrets bränningar, som drifves framåt uppåt
nedifrån taflans ramp. Med framåtsträckta händer
och profiler (som alltid kraftigt uttrycka en riktning
liksom en pilspets), med hängande kapuschonger
(som bilda rörelsepilarnes uttrycksfulla
stjärtfjädrar), storma linjerna och de af dem betslade
massorna upp mot tronen å vänstra sidan. På
högra sidan blåses det likartade motivet af
andra instrument. Här är det de obeklädda
eller med rustningens formaccentuerande
glansljus öfverdragna benen som trampa in
rörelserytmen, understödda af skuldror och
framåtsträckta armar.
Det är med taflor som med musik. Försök
icke samtidigt höra ett buller af gående, en
symfoni, en konversation. Försök icke heller
att tro att ni hört en opera om ni suttit i
salongen fem minuter.
Inför musikverket och inför den målade
kompositionen måste ni låta linje efter linje vandra
in i ert innersta, bukt efter bukt, vinkel efter
vinkel. Färgerna skola i lugn och ro få breda
ut sin solfjäder, massorna skola få växa och i
ert innersta skola slutligen de olika elementen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
