Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
besläktade puckelryggsporträttet af Eigil Schwab,
som 1909 hängde i samma lokal, till de bästa
dylika, som i senare år utställts här i staden.
De yngre taflorna sakna den grå måleriska
slöjan, som utmärker de äldre. En glasklar lustre
behärskar färgerna, och det kräfves icke liten
ackomodationsförmåga, då blickarne vandra från
ingångens närhet, där de äldre hänga, till salens
fond, där djäfvulen är lössläppt.
Sedan ackomodationen är gjord, uppträda
emellertid flera behagliga effekter. Hur (i
»Va-riétéartist») ett Cleo-koafferadt anlete lyser med
uppreflekterade skuggor clair-de-luneartadt under
jättehattens natthimmel; hur detta universum lik
en mörk, stor vallmo balanserar på den
stängel-smala midjan. Lika intressant är en modern,
kvinnlig promenadkostyms tillknäppthet
behandlad i treflgurskompositionen »Paus».
Landskapsmålningarna äro mycket osäkra i
sin verkan, jämförda med figurtaflorna. Här
saknas också direkta utländska förebilder inom
»skolan». Dock synas mig landskapen genom
sin nationella särklang delvis lofva mer af
framtida själfständig uppfattning, än de starkt på
»utländska» brytande människoskildringarne.
Denna skildring får icke afslutas utan att dess
författare för sitt samvetes skull afsvärjer sig
gemenskapen med nr 12 (äfven andra borde här
räknas upp, men de äro icke så flagranta). Den
beklagansvärda nr 12, som i katalogen kallas
Doucette, utvecklar sig trots allt till ett lefvande
och säkert tecknadt porträtt, om man ser henne
på längsta möjliga håll och på sned (från
ingångsdörren). Ar det meningen, så gratuleras till
den förträffliga hängningen!
Sedan härmed understrukits, huru mycket som
här är misshugget och felmätt, må det vara
tillåtet att kasta en återblick på de tendenser, som
göra sig gällande i denna exposition som helhet.
De flesta färger presenteras i mycket stora
ytor och i den största möjliga lyskraft, de ha
så litet af grått i sig som möjligt och de
understödja hvarandras klarhet genom sin inbördes
ställning, t. ex. grönt bredvid rödt. Vanligen
bruka färgerna i de djupare belägna partien af
en tafla bli mera dämpade, det är därigenom
bl. a. som djupet i en bild åstadkommes. Detta
djup afstår här målaren från och vinner i dess
ställe en glasmålningsartad sammanhängande yta
af färgplackor. Vidare är teckningen ur vanlig
synpunkt sedd vårdslösad, ja, fullkomligt oriktig.
Vid närmare betraktande befinnes vårdslösheten
dock hafva ett visst system. För det första
går den ut på enkelhet och hoppar öfver många
detaljer. Detta tvingar åskådaren med
nödvändighet precis så långt bort från taflan som
målaren tänkt sig. På den punkten ge också
färgerna den åsyftade verkan. Alltså är teck-
ningsvårdslösheten icke utan sin nytta. Bristen
på korrekthet i teckningen har också ofta vissa
särskilda afsikter. T. ex. midjans onaturliga
förträngning hos varietédamen (som ofvan
be-skrifvits) — härigenom framkallas detta intryck
af blomma på stängel som jag ofvan påpekade.
Exemplen på denna målmedvetna inkorrekthet
skulle kunna mångfaldigas. Likaså skulle det
kunna i många fall visas, huru målaren icke
träffat den åsyftade effekten.
Den Sørensenska utställningen har i och för
sig långt ifrån den betydelse, som det vidlyftiga
utrymmet för denna anmälan tyckes gifva vid
handen. Han är emellertid exponent för en
intressant rörelse i vår samtids konst, som
härmed för första gången presenterats i dessa
spalter. Därför måste vi ännu något dröja i hans
utställning.
Den sagda rörelsen kan benämnas
efter-impres-sionismen och har sin rot i impressionismen.
Impressionismen bröt med Manet i spetsen för 40
år sedan med det äldre måleriet, som framför
allt sökte efter en starkt plastisk framställning.
Manet målade, som hans samtid tyckte, rent
platta figurer men gaf därigenom färgintrycket
desto större spelrum och pondus. På denna
väg har man nu gått så långt, att färgen icke
blott emanciperat sig från modelleringen utan
rent af från konturteckningen. Fullt kan detta
icke ske, ty hvarje färgyta måste ju äga en
begränsande linje. Man står alltså på gränsen
till det omöjliga. Måleriet har, om jag jämför
dess historia med en människoröst sjungande
en skala, hunnit till höga C och livad därutöfver
är. Under detta sångexperiment kan stygga
missljud framkomma, men det är godt att alla
möjligheter pröfvas, så att fältet för konstens
verksamhet göres så vidt som möjligt.
Jag har haft den erfarenheten, att de moderna
experimenten i denna riktningen oftast misslyckats.
Särskildt ha de alster jag sett af den
mångbe-prisade parisaren Mattisse’s pensel varit
intetsägande. Men teorin är intressant och ingen
bör bryta stafven öfver den därför att dess flesta
starter misslyckats. Konsthistorikern, som
känner samma teori i växlande inkarneringar från
både medeltiden och antiken, vet att de ha
lifsmöjligheter. Men han vet också att det aldrig
kan vara tal om en allena giltig teori.
Efter-im-pressionismen är en bland de många språken,
i hvilka människor sökt att uttrycka sin känsla
af fröjd eller smärta öfver tillvaron. De andra
språken med deras rikare former bli icke onödiga
genom detta, men post-impressionismen kan
kanske komma att en dag öppna våra ögon för
färgkrafter i naturen, som vi ännu ej skådat.
Det är det bästa som kan sägas om den.
4- 2; 1911 - Johnny Roosval.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
