Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rumsinredningar och
MÖBLER UNDER ROKOKON.
I sitt stora arbete »Den Svenska
konstakademien under första århundradet af hennes tillvaro,
1735 —1835» (Stockholm 1887) har dr. Ludvig
Looström skildrat de förhållanden, under hvilka
den franska rokokostilen vann insteg i vårt land.
- Det var arbetena med fullbordandet,
inredandet och möblerandet af det kungliga slottet i
Stockholm under 1730—50-talen, som härvidlag
spelade hufvudrollen. Med ökad fart bedrefvos
dessa arbeten efter den unga, konstintresserade
kronprinsessan Lovisa Ulrikas hitkomst år 1744,
men först tio år senare kunde hofvet inflytta i
slottet.
De talrika modeller till föremål af olika slag,
som af öfverintendenten Karl Hårleman hade
inköpts i Paris, blefvo förebilder icke blott för
det som tillverkades för slottets behof. De
förmögna och förnäma Stockholmshemmen från
1750—60-talen voro hvad angick både den fasta
och den lösa inredningen mången gång direkta
ättlingar af slottsinredningarna, och det som
var modernt inom de högsta kretsarna blef också
snart modernt inom de borgerliga. Afven den
borgerliga svenska rokokon bibehöll ett tydligt
sammanhang med den förnäma franska
riktningen, men erhöll dock i olika gradationer en något
enklare, mindre elegant och förfinad prägel.
Inom borgerliga kretsar förmärkas också
inflytelser från den holländska och den engelska
rokokon.
En dylik uppdelning af de talrika föremål af
olika slag från rokokotidehvarfvet, som bevarats
till vår tid, i en förnämare, mera utprägladt fransk
och en enklare, borgerlig svensk riktning, är
naturligare och kulturhistoriskt sannare än att
konstruera upp en skillnad mellan den »tyngre»
och den »lättare» rokokon.
Nordiska Museets nyligen öppnade
rokokosalong, som fullständigar raden af museets
högre-ståndsinteriörer, utgör ett prof på den
förstnämnda förnämligare riktningen inom den svenska
rokokon med dess nära samhörighet med den
äkta franska stilen. Rummets fasta
inredning-torde höra till de bäst bevarade profven inom
Stockholm på denna från slottsinredningarna
härstammande rumsinredningskonst, och det synes
icke osannolikt, att den utförts af
konsthandt-verkare, som arbetat äfven i slottet.
Väggytorna äro helt och hållet inklädda med
trä, smalare rikt dekorerade pilastrar, omväxlande
med släta mellanfält; alla ornament äro målade
i en blå färgton, anträffad under flera lager af
öfvermålningar. Ett par väggfält upptagas af
höga, väggfasta speglar i rikt ornerade ramar,
och öfver speglarna liksom öfver de båda
dörröppningarna sitta elegant målade öfverstycken.
Målningarna, som voro öfverklistrade med
flerdubbla lager af tapeter, äro utförda blått i blått
och framställa en arkitekt-trofé, en »trophée de
musique», samt öfver dörrarna Diana, omgifven
af jakt- och fiskredskap och Minerva med
lärdomens och konstens emblemer.
Rummet har öfverförts till museet från det
gamla märkliga huset Karduansmakaregatan 8 B,
i senare tid kalladt det Rudbeckska huset. Den
tomt, hvarå huset är uppfördt, inköptes år 1753
af presidenten Gustaf Samuel Ruuth, som var
gift med en syster till den framstående
arkitekten Karl Fredrik Adelcrantz. Är 1760 finna vi
på tomten ett hus, som beboddes af ägaren,
tvenne hans svågrar, bland dem den nyssnämnde
Adelcrantz, och några andra familjer, tillhörande
de högsta samhällsklasserna. Det förefaller ju
högst sannolikt, att Karl Fredrik Adelcrantz
varit sin svåger behjälplig med
iordningställandet af huset vid Karduansmakaregatan, så mycket
mera som han själf skulle komma att bo där.
Inredningarnas frändskap med dylika inom
Stockholms slott förklaras också — utom af den
allmänna inverkan, som de senare hade — däraf
att Adelcrantz redan under Hårlemans tid var
anställd vid slottsbyggnaden och sedan var den,
som efter Hårleman öfvertog ledningen af arbetena
med slottets inredning.
Det rum, hvars väggbeklädnader öfverflyttats
till Nordiska Museet, var hörnrummet på nedra
botten till höger om förstugan. Öfver den dörr,
som från förstugan leder in till denna våning,
sitter ännu kvar ett ståtligt rokokoornament, en
»trofé» med allehanda arkitektutensilier, passare,
vinkelhake, linjal, palett m. m. Sammanställa
vi detta ornament med den förut omtalade
målningen å ett af spegelöfverstyckena samt det
bevisade faktum, att arkitekten Karl Fredrik
Adelcrantz bodde i detta hus, som han sannolikt
varit med om att inreda, så ligger det mycket
nära till hands att antaga, att han bebott just
den våning, från hvilken Nordiska Museets
rokokosalong härrör. — Rummet innanför
hörnrummet, åt gårdssidan, har ännu i behåll rester
af en enklare dekorering från samma tid; det
liar utgjort våningens sängkammare. Orneringen
har här varit hållen i mörkgrönt, en färg som
under senare öfvermålningar kan iakttagas både
ä väggarna och i taket.
Genom de data, som ofvan anförts, blir också
inredningen i Nordiska Museets nya
rokokosalong ganska noga daterad: den har tillkommit
under senare delen af 1750-talet eller kort efter
den tidpunkt, då Stockholms slott var så pass
färdigt, att hofvet kunde dit inflytta.
A den af Svenska konstsamlareföreningen
anordnade rokokoutställningen i K. Akademiens
för de fria konsterna lokaler äro väggarna i ett
af rummen, den stora salongen, dekorerade med
motiv från Nordiska Museets nämnda salong.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
