Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han tydligen arbetat. Men hvad man måste
erkänna är, att nästan icke en enda studie
lämnar en oberörd; att där alltid finnes något,
som hejdar en och aflockar intresse. Och det
är vackert så! Hvilken nu af »1830-talets» män
Corot, Rousseau, Daubigny, Diaz eller Dupré,
som på Hill haft det djupaste inflytandet,
lämnar jag därhän. Att han studerat dem alla med
lifligaste beundran, det behöfver man ej fråga
efter. Uet märker man fullväl framför hans
taflor. Att detta studium inverkat menligt på
hans själfständighet som målare, betviflar jag A
Att han beundrat Corot och alltid framhållit
honom, det har jag ur säkraste källa, från artisten W.
v. Gegerfelt, som samtidigt med Hill vistades i
Paris, och som blef i tillfälle att göra honom
stora tjänster i olyckans tid. Från annat håll
har jag äfven den uppgiften, att han arbetat i
en atelier, där Corot hvarje vecka infann sig
och tillsåg elevernas arbete.
Olyckans tid — ja, den kom brådare, än
någon kunde ana, och på några år var allt
sönderbrutet och förstördt i denna underbara
målarverkstad. Vi få antaga, att Hill länge burit
på ett frö, hvarur sinnessjukdom hvilken dag
som helst kunde slå ut. Olyckshändelsen 1874
synes då ha blifvit droppen, som kom kärlet
att rinna öfver.
Han satt en dag och målade i sin atelier, då
en stormby rycker loss takfönstret, som med
våldsam kraft träffar honom i hufvudet. Skadorna
voro af mycket allvarsam art, men genom
skicklig läkarevård tycks allt gå emot bättring. Han
kan så t. ex. 1875 vid faderns död göra ett
besök i hemmet. Från detta år finnas ett par
dukar af honom med motiv från slätten utanför
Lund, märkliga bl. a. genom den fullständigt
franska uppfattningen af landskapet, som här
yppar sig. Äfven ett besök i Östergötland hos
därvarande släktingar hinner han med. Färden
går emellertid ånyo till Paris, han kommer då
och då till svenskarnas stamlokus Café 1’Ermitage
och »pratar Corot» med gamla vänner, målar
äfven en hel duktiga saker. 1878 kommer krisen.
Grubbleriet slår öfver i vansinne.
Doktor Norström, f. ö. samme svenske läkare,
som skötte Wahlberg vid hans sjukdom,
förordnar hans intagande på ett sjukhus, och där får
han en utmärkt vård af en af Paris’ främste
specialister dr Planche ända till år 1881. Han *
* Min uppfattning och uppskattning af Hills konst
grundar sig på kännedomen om bortåt ett 1 oo-tal af
hans efterlämnade alster; således ej uteslutande på det
lilla urval, som nu är att se på Konstföreningen i
Stockholm. Hills samling af studier och taflor från de korta
Parisåren torde betydligt ha öfverstigit 200-talet.
Flertalet af dessa gingo till konsthandlare; men många äro
spridda bland hans vänner i Frankrike och hemlandet.
På utställningar syntes Hill aldrig. Vi veta endast att
han på världsutställningen 1878 i Paris hade en duk,
som tilldrog sig kritikens välvilliga uppmärksamhet.
blir här äfven betydligt bättre, och enligt hvad
artisten Gegerfelt, som under denna svåra tid
oaflåtligt stod honom bi, berättat mig, var det
ganska svårt för en utomstående att märka någon
rubbning hos honom. Men ibland bröt det
fram, han trodde sig förföljd af vissa celebriteter,
som ville komma åt hans målaranseende. 1881
kan han emellertid resa hem och har, ett kortare
uppehåll i Roskilde undantaget, sedan dess
bott i Lund. Då och då gjorde han i systerns
sällskap ett besök på Hven eller i
Köpenhamn, där han var ganska outtröttlig att
beskåda de där samlade konstskatterna. Men
själf rörde han aldrig mer en pensel. Utan
föregående sjukdom afled han i mars i år, 61
år gammal. De senaste åren tillbrakte han i
lugn, med återvunnen sinnesjämnvikt.
När man efter hans död granskade de lårar,
han fört med sig från Paris, och som han aldrig
tillät någon att öppna, fann man underliga ting —
taflor, bortåt ett 1 oo-tal, mycket skadade; men
deras värde blef ju snart klart. Den utställning,
som därefter anordnades å Lunds universitets
konstmuseum, blef onekligen ett evenemang.
Det var en upptäckt, man här gjort, som gladde
många, kanske icke minst Hills vänner från
gamla dagar, som aldrig haft en aning om de
skatter, han hållit dolda så många år. Nu skall
domen fällas öfver dessa arbeten af en då ännu
ej 30-årig man. Ty låt oss minnas detta: det
är en ynglings ofta trefvande drömmar och försök,
vi här se; ej en fullfärdig konst. I alla fall
tror jag, att Carl Fredrik Hill skall stå sig
godt, och att jag hade skäl för de ord,
hvarmed jag i våras afslutade ett omnämnande af
utställningen i Lund: »Hills namn förtjänar att
minnas i lika hög grad som de bästa bland de
svenska målare, hvilka på 70-talet i Frankrike
funno ett andra fosterland».
Det är ett egendomligt öde, som nu
sammanfört Hills och Josephsons taflor under samma
tak. Likheten i deras lefnadslopp är ju slående.
Döden har åter visat sig som den store
regissören.
Bland Hills taflor finnes en, som jag nog aldrig
kan glömma. Det är ett öfverrikt blommande
fruktträd i vårens ljufliga tid. Och hvar gång,
jag stannat framför detta träd, har en strof af
de svarta och gula rosornas diktare kommit i
mina tankar — två sorgdroppande rader, som
gripa oss in i själen:
»Jag är ett träd, som lofvat godt och säkert hållit vid,
om storm ej plundrat mig på blad midt i min sommars tid».
Skulle ej de orden med sanning kunna ristas
in äfven på Carl Fredrik Hills epitafium?
Lund sept. 1911.
Adolf Anderberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
