Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som bilderna af de stora ensamma arhats,
Buddhas lärjungar, till hvilka denna torde höra,
efterträdde de föregående århundradenas
barbariskt rörliga och månglemmade gudomligheter,
och det är också nu som den breda, på samma
gång skisserande och syntetistiska stilen kommer
med nytt lif som en motsättning mot den
spetsigt detaljerande konsten, hvilken på
orientaliskt vis fortlefde vid sidan af det nya. Den
Wu Taotze, till hvars skola doktor Martin
hänför sin tafla, var just bäraren af det kinesiska
700-talets »expressionism» — ett pretentiöst namn,
hvilket i detta fall torde kunna användas som
en tämligen adekvat skylt för viljandet och
kunnandet hos den konstnärsgrupp, till hvilken vår
okände hör. Wu Taotze brukar jämföras med
Europas Apelles — han anses nämligen som
Kinas största målare, man känner intet fullt
säkert arbete af hans hand — och hans
namn är omviradt med en hel krans af
legender och anekdoter. Det är med användande
af dessa och förmodade verk och kopior, som
hans konstnärsindividualitet har rekonstruerats.
En af dessa berättelser ger i sin friska
åskådlighet antydanden om det nya och säregna, som
hans konst bragte, och belyser dessutom ett par
af de parallelströmmar, i hvilka den kinesiska
(och japanska) konsten flutit fram.
En gång sändes Wu af kejsaren till
Chialingflo-den för att han med motiv därifrån skulle dekorera
ett af palatsets rum. Då målaren kom tillbaka
medförde han inga skisser, men i stället målade
han »ur hufvudet på en enda dag hundra mil
af landskapet». — Vi se för oss, hur penseln
flög fram i breda, feta drag och hur den trollade
fram dekorativt stämningstunga visioner af
landskap med tornande berg bakom disiga skyar,
nedstörtande vattenfall öfver klippblock med
viggliknande konturer och vid deras fot små, små
kontemplativa människor klädda i skynken —
hundra mil på en enda dag. — En samtida till
Wu var den berömda målaren Li Ssuhsiin, som
med sina landskap skulle pryda ett annat af
kejsarpalatsets rum, men hans arbete tog flera
månader i anspråk. Kejsaren tycks emellertid
ha varit en konstdomare, som var fri från
akademism åt vare sig det ena eller det andra
hållet, ty då han afsynade bildserierna, fann
han att »Li’s månadslånga arbete och Wu’s
bilder, som utförts på en enda dag, båda voro
framstående konstverk.»
För att återvända till den Martin’ska
målningen, är den till sitt motiv, så som vi med
våra ofullständiga ikonografiska kunskaper kunna
fatta det, enkel nog — en gammal skäggig
kines sitter hopböjd, hållande en gul dosa i
den höjda högra handen. Bredvid honom på
marken står en halft transparent glasflaska, i
hvilken är nedstucken en röd korallkvist. Detta
gula och röda äro de enda färgerna och med
sin bleka patinering äro de vidunderligt fint
stämda samman med taflans tuschtoner af svart
och grått mot den gulgråa pappersfonden. Det
enkla motivet har behandlats med en sällsynt
storhet, som i sin kompositoriska jämnvikt, sin
andliga tyngd och sammanfattande linje syftar
något mot samma mål som både den italienska
högrenässansens mästare och de bästa af dem
som efter döden korats till den nyaste konstens
ledare. I arkitektonisk fasthet bygger gestalten
upp sig till en triangel, hvars spets,
hufvudet, i sin hoppressade genomarbetning tar
skarpt fasta på det betydelsefulla och
karaktärs-skildrande. Ja, det skulle verka nästan
kari-katuralt, om det inte vore så fylldt af
smärt-• samt och kontemplativt allvar, att det griper
äfven en europé, som dock aldrig fullt kan
komma till bottnen af allvarets art. — För oss
svenskar, som haft tillfälle att något lära känna
‘den japanska konsten, hvilken oupphörligt måst
fara till Kina för att få friska impulser, är det
kärt och viktigt att ibland oss ha ett prof på
den ursprungskonst, som har hela sin obrukade
manbarhet i behåll.
E. W.
NUT JERN. EN NY SVENSK
SKULPTÖR.
AF HELGE KJELLIN.
I BÖRJAN af året återgaf August Strindberg
i Soc. Dem. en reliefskiss, »Krökta ryggar»,
utförd (redan 08) af en ung skulptör, Knut Jern,
och till denna bild från ett gatuarbete bifogade
han en polemisk artikel mot nutidens
stånds-skillnad: öfver- och underklass. Han ville se
denna relief uppsatt i Folkets Hus i Stockholm,
emedan han ansåg den »vara "mera än en
tidsbild, mera än ett konstverk». — »Den är en
förebråelse, ett samvete, och kunde gärna sitta
som en minnestafla över det man har så lätt
att glömma: De mänskliga Rättigheterna.»
Oafsedt emellertid denna sociala undermening,
som Strindberg tyckt sig finna i Jerns
arbetarerelief, och frånsedt en del omogna detaljer i
detta arbete, måste man likväl obetingadt
erkänna dess rent skulpturala förtjänster, framför
allt kompositionens lugn och fasthet.
Detta arbete är äfven tillräckligt för att låta
en förstå, att man här har att göra med en
verklig konstnärsbegåfning, och en blick på hans
föregående och senare alstring visar, att han
också har stora utvecklingsmöjligheter. Det är
särskildt idérikedomen och den oerhörda
fantasistyrkan, som frappera i hans verk och många
endast halfutförda skisser. Det är som om
han aldrig velat ge sig tid att fullfölja en tanke
eller slutföra en idé, utan fantasien har ständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
