Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är vanskligt för en konstnär, som nått
öfver lifvets middagshöjd, att förnya sin teknik.
Under sträfvan att bemäktiga sig det nya
uttryckssättet, löper han lätt risken att förlora
något af det personliga, som en gång vuxit in
i andra former, och äfven hos publiken har
han en redan fastslagen uppfattning att
öfver-vinna.
Karl Nordström synes mig icke alldeles hafva
undgått faran i sin senaste produktion. Jag
känner den åtminstone delvis från förbundets
utställning i Berlin för ett par år sedan, men
intrycket vid återseendet har blifvit det samma:
af något ytterst vederhäftigt och sakligt, men
mindre intressant berättande, mindre
tempera-mentfullt än hans tidigare alstring. Och något
af den plastiska fastheten i hans konst har gått
förlorad genom den färgens uppdelning och
uppdrifning, som han hyllat sig till. Det är
här, synes det mig, en hemlig strid mellan
temperamentet och uttryckssättet.
Det gäller i synnerhet västkustbilderna, trots
den mångenstädes grandiosa helhetssynen. I
några andra dukar, såsom den härliga
»Senvinterkvällen», September i trädgården, Vårlandskapet
vid Solna, återfinner man däremot hela den fina,
genomträngande, allt upptagande och förklarande
skildringen från fordom, en konst så nobel, så
diskret och så personlig, att man från dem går
tillbaka till de nyssnämnda bilderna, med känslan
af att man kanske dock gjort dem orätt. Det
är min erfarenhet, att en betydande, originell
konstnär nästan alltid, förr eller senare, får rätt
gent emot kritikerna; blir så fallet äfven här,
hoppas jag en gång få erkänna det.
Nils Kreugers utställning ger prof så väl på
det äldre punktmaner, han numera i regel
öfver-gifvit, — i den vackra strandbilden, med de
betande hästarne — som på de senare årens
bredare och mera flytande föredrag, här i de
något mindre formaten utmärkt vackert
genom-fördt i dämpade, mildt gråa toner. Bland
sådana må nämnas motiven från öländska alvaret,
som i sin enkelhet, sin så ytterst känsliga
valörskildring påminna om det bästa af dansk
land-skapskonst, samt den utsökta: »Vid borgmu-
rarne, Öland». Äfven några nya djurbilder
finnas, stundom — liksom förut — syndande
genom bristande öfverensstämmelse mellan djuret
och landskapet; när kreaturet blir
hufvud-saken för Kreuger, har han svårt att hålla det
inom ramen; det sliter sig och kommer ut bland
åskådarne. Det är icke precis det som är
fallet med den liggande, hvita kon, — för öfrigt
utsökt i färgen, — men den är mig dock något
för monumental. Jag tänker på ett snöberg höjande
sig öfver slätten, eller jag tänker på de väldiga
kreatur, jag en gång såg i Emmenthal i Schweiz,
det feta ostlandet. De hade små kyrkklockor
om halsen, och när de gingo hem till ladugården,
ringde de requiem öfver nejden. Kreugers hvita
ko kunde ha en ganska stor kyrkklocka om
halsen.
YVilhelmsons utställning låter skönja — icke
en teknisk, men väl en koloristisk förnyelse,
en ljusets och färgens glada föryngring, vunnen
under något års vistelse i Söderns sol. Han är
i några sina skisser från denna tid mera »målare»
än någonsin förr. De båda dukarna med
moderns och barnens sammanslutna hufvuden,
»Ra-faela» med sin raffinerade färgharmoni m. fl.
äro målade med en friskhet och lätthet, en
teknisk inspiration, som man icke lätt återfinner
någon annan stans på utställningen. Det samma
gäller äfven om den äldre: »Vid kajen», en
koloristisk pärla i sin dunkla, mättade färgharmoni.
I den stora till Göteborgs museum inköpta
»Sommar» har han offrat sin förra trogna men
något torra färguppfattning för att helt fylla
duken med luft och ljus. Det är mycket skickligt
CHRISTIAN ERIKSSON, SKRIDSKOAKAREN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
