Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOTTFRID LARSSON. FLORENTINSKT ORIGINAL. GRANIT.
mentalt byggd är också Gottfrid Larssons byst
»Gammal florentinare». Frisendahl ger
porträtt-hufvuden med skärpta och öfverdrifna
iakttagelser af ansiktenas små oregelbundenheter, hvilket
ger dem ett impressionistiskt lif. Hos honom är
Rodin det tydliga ursprunget. Ahlberg och
Larsson äro fränder till Milles.
# :::
*
Utställningen är för stor för att alla
nämnvärda konstnärer skulle kunna nämnas, om man
icke föredroge en katalog framför ett försök till
analys af de viktigaste linjerna. Afven
utmärkta män såsom Behm, Borg/i, Fahlcrantz och
många andra ha icke behandlats. Angående
den sistnämnde kan jag dock hänvisa till min
skildring i Konst och Konstnärer 1911.
Det har emellertid icke gällt att fälla
omdömen om den ena eller andra personens
prestationer, utan att karaktärisera en stor grupps
sträfvande.
Och hvad är facit af detta karaktäriseringsförsök?
Det mångsidiga, ridderligt hängifna studiet af
svenskt landshap, som bildar stommen i
utställningen, vittnar om en befästad tradition, som
garanterar fortsatta upptäckter i vårt stora lands
skönhetsvärld.
Figurmåleri: brist på tradition och öfverhufvud
brist, hvilket står i samband med den omtalade
»arbetsfördelningen ».
Skulptur: en elegant småskulptur med
löftesrika perspektiv, särskildt mot guldsmidet.
Monumentalkonsten fattigare, men dock pekande
mot ett större, sig utbredande förstånd (Gottfrid
Larsson, Ahlgren) i denna för den publika
smaken viktigaste af alla grenar.
I katalogens intressanta »anteckningar ur
svenska konstnärernas förenings historia» finner jag
på slutet följande behjärtansvärda ord:
»Svenska Konstnärernas förening har sålunda
aldrig ledts af sträfvan att ’städse vara up to date’.
Den har menat och menar ännu, att farfars bonjour
eller redingoten af sista snittet, arbetsblusen eller
ämbetsmannafracken kunna omsluta lika goda
konstnärer, och när allt kommer omkring är
äfven detta ett konstnärligt program så godt som
något: den personliga konstnärliga frihetens.»
Det är vackra löftesord. Men äro de möjliga
att infria? Man måste i sanning erkänna att
början är gjord. Konstnärernas förening har i
stället för att begränsa sig till ett akademiskt
fåtal, en elitgrupp — hvilket ett litet antal bland
dess medlemmar så väl skulle kunna göra —1
dragit in unga förmågor, olika riktningar,
omhuldat äldre af den stora trånghorisontade publiken
som omodärna ansedda konstnärer. I mycket
har föreningen alltså infriat sitt löfte. Men i ett
fall brister det. Det är när det gäller de allra
yngsta riktningarna och adepterna. Här tycks
råda en viss senfärdighet och räddhåga. En
inkonsekvens, som skadat. Den personliga
friheten för 70, 80, 90, och 1900-talens
uppfattningar bör icke utesluta rätt för
nittonhundraton-ungdomens uppfattning. För in de bästa af
dem, bered dem ett rum på utställningarne,
som därigenom skola vinna betydligt i intresse.
Homogena expositioner ha sina goda sidor, det
är sant. Men hvad som nu göres behof är
just mångsidiga utställningar, som lärde
människorna, att det icke finnes endast en sanning i
konsten. Många äro stenarna i Guds rike, heter
det redan i skriften. Och den allmännhet, som
vänjer sig vid att skåda olika riktningar bredvid
hvarandra (ehuru naturligtvis lämpligt ordnade
i förhållande till hvarandra), skall inse att
spirornas och fialernas djärfva spetsverk endast blir
ännu vackrare och naturligare, därför att det på
samma byggnad finnas massiva sockelkvadrar,
råhuggna fasadstenar, pelare och sträfvor, och
vice versa.
OLOF AHLBERG. SORG. SVART GRANIT.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 13:04:27 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kok/1912/0114.html
