Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vasen ryckt fram i förgrunden. Det är icke
längre den smidiga detaljskildringen eller de
poetiska idéerna som äro det väsentliga; det
är massan som är det väsentliga. Det ohuggna
blocket ger för denna nya uppfattning en saftigare
formförnimmelse än 1800-talets realistiska,
fotografiska, spretande bilder. Afven här en nakenhet
som är sträng och i mängas ögon rå. De bästa
exemplen finner man, utom hos de gamla
egypterna, i de moderna tyskarnas, dansken Kaj
Nielsens och svensken Carl Milles’ stenbilder.
Man får sålunda inte förgrymmas öfver att
samma företeelse möter inom måleriet; den är
lika naturlig där som pä andra områden.
Målaren vill komma ned till det måleriska
urproblemet. Han vill reducera oväsentligheterna
lika energiskt som arkitekten och skulptören.
Men därigenom att färg och form af gammalt
varit inveckladt sammanväfda i tafvelkonsten
och därigenom att illusionsverkan betydt och
alltjämt betyder så ofantligt mycket, har pro
blemet blifvit besvärligare för målaren än för
hans konstbröder; han står ännu tveksamt och
experimenterar och studerar där de andra bör
jat vinna rent artistiska resultat. Och verkan
pä publiken och konstvärlden blir därmed en
annan: hvad som i grunden är sundt i hans
sträfvanden synes stadt i sjuklig upplösning;
hvad som är naturligt frän hans synpunkt blir
onaturligt, sedt utifrån.
Det torde vara obestridligt att ursprunget till
denna ultrakonst som nu gör sä många
konstvänner bekymrade är att söka i en ganska
allmän stämning i ateliererna, en stämning af
otålighet och otillfredsställdhet med de resultat,
till hvilka den fria konsten kommit efter
århundradens arbete. Måleriet har blifvit för lätt; det
lockar inte längre med problem. 1800-talet som
var teknikens tidsålder gaf upphof åt några
bekväma hjälpmedel, som nu i dryga femtio år
satt sina märken pä allt som konsten skapat.
Det är först och främst kameran som försett
målarna med en rad färdiga studier af detaljer,
vare sig landskap eller gestalter, ett hjälpmedel
som i längden måste förslöa bildförmågan och
fantasien hos konstnären och dessutom efter
hand indrypa något af sitt mekaniska väsen i
konsten. Den äldre konsten hade ett slags
motvikt mot en raskt fortgående banalisering
af, tekniken i det minutiösa detaljstudiet; men
sedan fordran på bredd i touchen och helhet i
uppfattningen blifvit en kardinalfordran som
ingen modern konstnär, äfven om han kallar sig
konservativ, vågar undandraga sig, har det
uppstått ett massmåleri som bäst betecknas med det
populära uttrycket den handmålade
oljefärgs-taflan . Denna tafla är helt byggd på fotografisk
iakttagelse, har ingen personlig form, ingen
stämning, ingen färg, är ingenting utprägladt i någon
riktning, hvarken vacker eller frånstötande ful.
I )et har kommit öfver oss en konst — säger en
tysk kritiker som ger 50,000 målare i Europa
deras bröd utan att en enda af dem därför
be-höfver vara konstnär i ordets fulla mening.
Grämelsen öfver måleriets banalisering och
förnedring till en manuell och visuell färdighet
har icke uppstått i går; den är gammal nog.
Den har drifvit Ruskins propaganda och gett
upphof till den artificiella men psykologiskt
förklarliga rörelse som kallats prærafaelismen.
Den har färgat Beaudelaires kamp för
Dela-croix och i mindre grad Zolas kamp för Manet.
Redan 1859 säg Beaudelaire den fara som ho
tade frän fotografien dels i ett förtorkande af
konstnärens teknik, dels i ett undergräfvande af
publikens konstsinne.
Den nya konsten vänder sig emellertid inte
blott mot en fotografisk uppfattning och en
fotografisk exakthet i det äldre och samtida
rutinmåleriet, utan går ett stycke djupare ned:
till perspektivet. Perspektivlärans förbindande
makt öfver måleriet förnekas icke heller nu för
första gängen i konsthistorien. Ruskin som
haft på känn så ofantligt mycket af det som rörde
sig hos vår tids konstnärer har mer än en gång
otåligt eller ironiskt berört perspektivets tyranni
och bland annat sökt orsaken till renässanskonstens
snara stagnerande i den frenetiska ensidighet
hvarmed denna enkla kunskap utvecklades och
omfattades.’1’) Först clairobscurmåleriet och därefter
impressionismen ha verkat hvar i sin mån upplösande
I Stoncs of Vcnice.
l‘.\l I. CKXANNH SJAI.l-I’()R 1 K.\ I I .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
