Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en af de bästa akvisitioner som svensk
konstsamling gjort, utan äfven af stor märkvärdighet
genom sitt innehåll, det är ett konsthistoriskt
grupporträtt af samma art, som Hugo Birgers
Frukosten hos Ledoyen eller Richard Berghs
Konstnärsförbundets styrelse, eller för att välja
ett homogenare exempel, Fantin-Latours »En
atelier i Batignolles» (i Luxembourgmuseet).
De uppträdande personerna äro från höger
räknadt: den bekante impressionisten Sisley,
bredvid honom en målare vid namn Lecceur.
Mellan de båda synes ryggen af La mére Anthony,
värdshusvärdinnan i Marlotte, en
konstnärssom-mar-koloni, där taflan målades år 1866.
Flickan som dukar af och som utan tvifvel spelar
en roll i den konstnärliga personhistorien är
värdinnans dotter Nana. På väggen bakom
synas karrikatyrteckningar, noter och inskrifter,
en spöklik bild längst till vänster lär i original
föreställa Murger, »dessen Geist man auch ohne
dieses Signum in dem Biide spiiren wiirde»,
säger Meier-Græfe (Auguste Renoir, Miinchen
191
Denna tafla visar ingenting af Renoirs senare
blomstrande kolorit; det är också hans äldsta
kända mera betydande verk. I sin
improvise-ringsartade sammanställning af toner, sin
lekfulla emancipering från skulptur och linjer, men
dock ägande säkerhet i form och ett luftfylldt
rum, visar taflan hän på den kommande Renoir.
I färgen är den mera 1600-tals-lik,
Velasquez-artad. Det dröjde dock icke länge innan
färgen steg fulltonig fram hos Renoir. Redan
1867, i den berömda »Lise» i Folkwangmuseet
i Hagen, damen med den hvita klädningen och
den lilla parasollen.
Om de sista inköpen af Nationalmuseum
och af Nationalmusei vänner ge en behöflig
lärdom om impressionismen i dess hela blonda
flor, ger Fåhræus-samlingen en icke mindre
nödvändig upplysning om impressionismens
historiska väg, dess gudfader,
1600-talsimpressionis-ten Velasquez. Vidare föres man här till
impressionismens omedelbara barnafader, realismen,
representerad af Courbet, mest typisk i en liten
skogstafla, bara mossa och sten med äkta fuktig
grönska och skogslukt.* **
»Den vackra irländskan» är så skön i sitt
kopparröda hår, att hon minst af allt kommer
en att tänka på den vilda naturalisten och
kom-munarden Courbet. Det är intressant att se
hur plastisk hon är, hur utförd i detalj jämte
»La mére Anthony». Det är två olika epoker.
Fransk 18oo-talskonst är f. ö. visad i dess
* Samma förf. betecknar den stående skäggige mannen
som Renoir själf. Detta lär emellertid vara en alldeles
felaktig uppgift hos Meier-Græfe enligt hvad personer
som känna Renoir påstå. Det är en annan konstnär.
** Sedan detta skrefs har äfven Nationalmuseum
för-värfvat en Courbet.
svenska reflexer, som redan nämndt, samt i
Cézanne. Samlarens sympati för Hennigs
involverar förstående för Cézanne, hvars
program att modellera i färg sällan så tydligt
kommit till orda som i hans stilleben med den
barocka puttostatyn. Ett annat stilleben med
frukter väcker ännu månader långt efteråt sedan
jag sett det de saftigaste färgsensationer.
Cézanne har uppfunnit det patent i målarkonsten,
hvarigenom synsinnet fått förmåga att
kroppsligen äta och dricka färgerna.
I samband med denna Cézanne, kan hans
komplement tecknaregeniet van Gogh nämnas.
Inför honom äter ögat streck och riktningar,
punkter och hejdningar, liksom munnen
knastrade knäckebröd. Bonde-porträttet i halmhatt,
med ärr efter tjurhorn i kinderna, ett af de
VIGELAND, GRUPP I GRANIT.
IO/ —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
