Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arkad af trcnne rundbågar, uppburna af tvenne
pelare och tvenne pelarpilastrar vid sidoväggarna.
Utmynnande i hallen under den första hvalfbågen,
hvarunder är inmurad en lägre, fortsätter trappan
under den tredje upp till takvåningen.
Som arkitektonisk helhet lider onekligen
byggnaden af en viss disproportion mellan de breda
gaflarna och de i förhållande till dem alltför korta
långsidorna. Men det var ju platsens tvång, som
hade framkallat denna. Af en harmonisk verkan
är dock hvarje fasad, tagen för sig, och
isynnerhet hufvudfasaden gör ett verkligt ståtligt intryck.
En annan fråga är den om det stilistiska
ursprunget, om uppkomsten af hela den
byggnadstyp, Johannishus’ slottslika herrgårdsbyggnad
representerar.
Här märka vi allt för väl traditionens makt.
Vi kunna gå tillbaka ända till den italienska,
närmast den romerska renässansvillan samt
dennas omplanterande i den franska barockens och
klassicismens mark, hvarifrån typen —
midt-byggnad med flygelrisaliter — med den äldre
Nikodemus Tessin äfven spred sig till Sverige. Vi
träffaden, fast i monumentalare form, i
Drottningholms midtbyggnad och vid flera andra svenska
barockslott. I Johannishus återfinna vi nu
densamma förenklad, i vissa hänseenden förfinad
samt lämpad efter andra förhållanden.
Fasad-idéen är ju påtagligen besläktad med den, som
framträder i det Tessinska Lofö-slottet.
Emellertid är det dock snarast genom den
yngre Tessins och den Tessinska skolans
kompositioner, innebärande såväl en förenkling som
förädling af urtypen, som denna byggnadsform
mer direkt öfvergått i den Adelcrantzska
byggnadskonstens skattkammare.
EGRON LUNDGRENS ARBETEN
I ENGLAND FÖR DROTTNING
VICTORIA, av Karl Asplund.
Aren OMKRING 1850, då Egron Lundgren
under sitt glada och nyckfulla vagabondage i
Spanien träffade samman med en grupp
brittiska konstnärer — John Phillip, F. W.
Top-ham och några andra — och lät sig öfvertalas
att följa med till England, beteckna en
vändpunkt både i hans konst och i hans lif. Han
stod då vid 35 års ålder och efter 12 års
studier utomlands inför den svenska
emigrantkonstnärens vanliga utsikt — hemresan, lärarplatsen,
det otacksamma arbetet »att omhulda konstens
planta i vår barbariska jordmån» — en utsikt
som icke föreföll honom synnerligen lockande.
—- »En aktör spelar nog hellre på stora operan
än i Strängnäs, äfven om han skulle råka vara
född i Strängnäs», skrifver han senare.
Nu for han till England för att försöka slå
sig fram där, och tack vare de ofvan nämnda
vännerna kom han genast in i engelska
konstnärskretsar och hade den turen att 1854 — året
efter öfverresan till England — få sälja några
akvareller från Spanien till drottning Victoria.
Härmed var stöten gifven, som gaf riktning till
hans fortsatta utveckling som engelskt
kosmopolitisk turistkonstnär. Drottningens protektion
bragte honom ögonblickligen på modet bland
högadeln, och nu följer den tid han själf kallar
sin trubadurtid, då han for från slott till slott
hos hertigar och lorder och målade porträtt —
särskildt barnporträtt — i olja, pastell och
akvarell. Först och främst var det dock allt
fortfarande för drottningen han arbetade, och det
är de i England befintliga resultaten af denna
hans verksamhet, som skola behandlas här.
Det var ingen liten stab af målare, som
användes för drottning Victorias privata små
konst-behof. Hennes portföljer, som förvaras i
Wind-sors bibliotek, innehålla arbeten af en rad mer
eller mindre bortglömda namn. Eavoritmålarna
vid seklets midt synas ha varit R. P. Leitch
och Thomas — båda goda akvarellister, —
Corbould d. y. — tyskania Max, Schlegel,
Linde-mann och Græb, alla tämligen okända konstnärer
— samt Egron Lundgren. Drottningens förkärlek
för utländska målare var ju inte särskildt
smickrande för den engelska nationalkänslan. Ett
bref från Viscount Melbourne till drottningen
år 1841 uttrycker i ett kraftigt John-Bullspråk
patrioternas åsikter, när det var fråga om att
ut-ländingar skulle få måla officiella porträtt af The
Houses of Parliament. Lord Melbourne förordar
»att spräcka deras hufvudskålar och drifva dem
ut ur landet» och tillfogar: »P’astän jag är
gammal, skulle jag gärna hjälpa till med den saken.»
För drottningens privata behof användes
emellertid utländingarne alltjämt med förkärlek
och hade naturligtvis en stor nytta af att på
detta sätt bli patroniserade. Några lockande
arbeten för mera själfständiga begåfningar var
det icke som erbjödos. De samtida
ceremoni-taflorna i Versailles, som skildra Louis-Philippes
och drottning Victorias visiter och
kontravisiter, visa hur själlöst dylika beställningar
kunde fullgöras af så spirituella artister som
Maril-hat och Lami. Det var icke blott officiella
tilldragelser, dop, bröllop, trupprevyer och
exotiska ambassader, som skulle skildras;
konstnärerna gjorde fotograftjänst och målade
noggranna rumsinteriörer, små enkla »utklädningar»
bland hofdamerna, majestätets
födelsedagspresenter uppradade på bordet, — och det är
betecknande, att det rent af förekommer acceptabla
konstnärsnamn under handkolorerade
daguerro-typier. Drottningen utöfvade kontroll öfver sina
målare — Egron Lundgren berättade själf i
sina »Anteckningar», hur hon brukade taga hans
teatermålningar med sig i logen för att jämföra
dem med scenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
