Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Nordlandets skogar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Livet är alltför bekvämt här, säger jag er.
Fairfax talade i en bestämd ton. Jag förstår allting
och jag blir själv förstådd. Sommar och vinter växla
liksom solen, när den skiner mellan spjälorna i ett
staket, årstiderna äro fläckar av ljus och skugga,
och tiden går, och livet går och så... en klagan i
skogen och sedan mörkret. Lyssna!
Han höll upp handen, och silvertonen av kvinnans
sorg hördes i tystnaden och lugnet Fairfax stämde
sakta in.
— O-o-o-o-o-o-a-haa-ha-a-ha-aa-a-a,
O-o-o-o-o-o-a-ha-a-ha-a, sjöng han. Kan ni inte höra det? Kan
ni inte se det? Kvinnosorgen? Begravningssången?
Mitt vita och ärevördiga hår? Mina hudar, svepta
omkring mig i okonstlad prakt? Mitt jaktspjut vid
min sida? Och vem kan komma och säga, att det
inte är bra?
Van Brunt såg kallt på honom.
— Fairfax, ni är en förbaskad idiot. Fem år
av detta liv är tillräckligt för att göra en man tokig,
och ni befinner er i ett osunt och sjukligt tillstånd.
Dessutom är Carlton Southwaite död.
Van Brunt stoppade sin pipa och tände den,
medan han försiktigt och med nästan yrkesmässigt
intresse iakttog den andre. Fairfax ögon blixtrade till
ett ögonblick, han knöt händerna och reste sig till
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
