Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Nordlandets skogar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En jägare, som fått en kula mellan ögonen
störtade livlös omkull och gled av sin tyngd en bit på
marken. Fairfax blev sig själv igen. Hans
kamrater, de av dem som ännu levde, hade drivits långt
tillbaka in bland träden. Han kunde höra jägarnas
barska "Heja! Heja!", medan de gingo dem in på
livet och höggo och stucko med sina vapen av ben
och elfenben. De stupandes skrin träffade honom
som slag. Han visste att striden var slut och slaget
förlorat, men alla hans ras’ traditioner och trohet
tvang honom att störta sig in i stridsvimlet för att
åtminstone få dö med sina rasfränder.
— Min man! Min man! ropade Thom. Du är i
säkerhet!
Han försökte att komma vidare, men tyngden av
hennes kropp hindrade honom.
— Behövs inte! De äro döda och livet är
här-ligt!
Hon höll honom tätt om halsen, så att han
trampade fel och snubblade, vacklade och försökte
återfå fotfästet, snubblade igen och föll baklänges till
marken. Hans huvud slog emot en framskjutande
rot och han blev halvt bedövad och kunde blott
göra svagt motstånd. I fallet hade han hört suset
av en fjädrad pil, som for förbi, och hon täckte
hans kropp med sin egen som en sköld, i det hon
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
